Kura Skymning

En lördag långt från storstaden

augusti 28th, 2026

De flesta bloggar som jag läser kontinuerligt (är visserligen inte så många efter den stora bloggdöden) är baserade i Stockholm eller någon storstad. Där delas det mycket restaurangbesök, kulturevenemang och mode, vilket jag tycker är både härligt och inspirerande. Även om jag inte saknar att bo i en storstad, så saknar jag närheten till utbudet som finns där. Men! Det hade varit kul med perspektiv utifrån tullarna också. Skriver du en sådan blogg eller vill tipsa om någon annan, lämna en kommentar. 😉

Hursomhaver, tänkte väga upp storstadsfokuset med att dela med mig av hur en helt vanlig lördag i augusti ute på landsbygden kan se ut.

Vi startade morgonen med att få meddelande från grannarna till vår fårhage. Det löd på ett ungefär:
”KOJÄVLARNA har rymt och brutit sig in hos era grabbar”.

Kojävlarna i fråga är ökända i trakten. De befinner sig nämligen oftare utanför sitt stängsel än innanför. Nu hade de alltså beslutat sig för att bryta sig ut ur sin hage för att skutta över staketet IN i vår fårhage. Varför? Vem vet. Kanske tyckte de att gräset såg grönare ut där. I processen hade de dessutom trampat ner trädgården till personerna som hörde av sig till oss.

Som sagt, de här korna är inte poppis. Eller snarare, deras ägare är inte populär.

Det blev att snabbt som attan lasta in stängslingsmaterial i bilen och dra bort till grannbyn. Kor är nämligen inga vidare hopphästar, så när jag säger att de ”skuttat” över staketet så menar jag att de i princip klivit över och tagit med sig tråd och stolpar med magen.

När vi anlände så hade grannarna redan hunnit fösa ut korna ur både hage och trädgård (vilka champs!) och som tur var så var våra baggar fortfarande kvar i hagen. Tydligen hade stått och tryckt under en ek medan korna levde rövare. Misstänker att de inte var särskilt imponerade av de stora inkräktarna som roffade åt sig av deras gräs och äpplen.

En stund senare hade vi fixat stängslet och ordningen var återställd.

Näst på agendan var att fixa med grisarnas nya lya. Jag grundmålade och Marcus snickrade färdigt taket.

När jag målat klart var det dags för min lilla rundtur till djuren. Först ut var Betty och Bonnie, som fick morotsbitar och äpple. Deras nöjda smaskande är det gulligaste jag hört.

Sedan promenerade jag ner och pysslade om Freyja och Bella. De har flyttat hem från sommarbetet och går nu precis utanför huset. Mockade deras uteboxar, borstade av dem, kollade till vattnet, kliade Bella i pannan och delade ut varsin bit äpple och morot.

En liten inspektion av trädgården blev det också. Har gjort mitt yttersta för att göra den så pollinatörsvänlig som möjligt och det verkar funka. Massor av humlor i de här blå bollarna exempelvis.

Hundarna fick sig också en tur och jag hittade en ny fjäder till min samling.

Senare på eftermiddagen tog vi med SUParna ner till havet och gav oss ut på fisksafari. Lyckades smyga mig på både gädda och abborre.

Avslutade dagen med att käka grillad pizza och kika på Peaky Blinders. Nu när kvällarna är lite mörkare igen är det så mysigt att sitta i uterummet med tända ljus. I skymningen utanför jagar fladdermössen och syrsorna spelar fortfarande.

Slut på rapport från en lördag på landet.
Det första ultraljudet

augusti 19th, 2026

Det är den sista måndagen av den allra första sommarmånaden. Solen steker och den heta luften dallrar när vi letar oss fram mellan de gulliga trähusen i Västerviks gränder. Prunkande rosbuskar och ståtliga stockrosor i alla dess färger pyntar trottoarerna. Jag kan tråkigt nog inte riktigt ta in allt det vackra eller njuta av den salta doften från havet. Nej, i bröstet dunkar hjärtat hårt, hårt och i huvudet cirkulerar alla möjliga mardrömsscenarion runt, runt. Marcus klämmer min hand gång på gång och upprepar, det kommer gå bra.

Till sist hittar vi fram till rätt port och kliver in. Med darrande hand trycker jag in mitt personnummer på den stora skärmen. Anmäld, vänligen sitt ner och vänta. En blick på klockan berättar att vi är alldeles för tidiga. 15 minuter är en evighet i sjukvårdens väntrum. I alla fall för mig. Marcus tycker att vi är för sena. För mig hade det räckt med 1 minut. Eller 30 sekunder.

Vi sätter oss i en av sofforna. Jag längst ut på kanten, Marcus tillbakalutad. Han pratar lättsamt om något på anslagstavlan, visar mig ett roligt klipp på Instagram. Jag vet att han försöker få mig att slappna av, men det enda jag kan göra är att gno handflatorna fram och tillbaka på låren och trycka in naglarna hårt, hårt i huden. Marcus tar mina händer, ger mig en kyss och viskar igen, det kommer gå bra.

En kvinna i vitt kliver in i väntrummet.
Jenny, frågar hon fastän det bara är vi där.
Vi följer efter henne in i ett mörkt rum och hon undrar om vi är förväntansfulla. Marcus svarar med emfas, jaa det är vi verkligen. Jag håller med, men tillägger med skakig röst: Fast det är väldigt nervöst också. Hon nickar och svarar att det är fullt förståeligt.
Jag får hoppa upp på britsen och lägga mig på rygg. Shortsen viks ner och t-shirten upp. En klick kall gel placeras på den kritvita, bara huden. Barnmorskan förklarar sakligt hur det kommer att gå till. Hon startar maskinen och så sätter hon ultraljudet mot magen.

Och där på skärmen studsar en liten varelse runt. Det ser precis ut som en räka som simmar fram. Men det är det ju inte. Det är en yttepytteliten människa. Med hjärtslag och ryggrad och hjärna och armar och ben och allt annat som man förväntas ha när man är 13 veckor gammal.

Jag andas ut och Marcus får en tår i ögat.

Vi trycker varandras händer hårt, hårt.
Läst, läser, ska läsa

augusti 17th, 2026

PRECIS LÄST
Bartendern på Ritz av Philippe Colin
Handlar om den kända bartendern Frank Meier och hur han balanserar fram i livet under den tyska ockupationen av Paris i början av 1940-talet. Han är jude, något som han till varje pris måste hålla dolt, samtidigt som han med ett leende serverar cocktails till Naziregimens högdjur, kollaboratörer och motståndsmän.

Det är en fascinerande historia som är baserad på verkliga personer och händelser. Boken fick mig att fundera kring hur man själv skulle agera i en liknande situation. Det är lätt att med facit i handen fördöma de som gjorde si eller så under ockupationen eller ifrågasätta varför så få tyskar gjorde motstånd mot nazisterna i Tyskland. Jag tänker att man aldrig kan veta i förhand hur man kommer att agera och att en majoritet av människor faktiskt böjer huvudet för de med våldskapital, för att skydda sig själva och sina familjer. Självklart hoppas man att man skulle vara en av de där modiga, men sanningen är nog att få verkligen vågar.

Personligen hoppas jag att jag fått just det modet från min morfar, som var med i norska motståndsrörelsen och hjälpte judar att korsa över svenska gränsen. Men man kommer aldrig veta förrän man ställs inför en sådan situation och det hoppas jag innerligt att vi kommer slippa. En sak är varje fall helt säker: Krig och katastrofer tar fram det absolut mest hemska, vidriga och grymma i mänskligheten, men även det mest omtänksamma, modiga och kärleksfulla.

LÄSER
The Shards av Bret Easton Ellis
Jag har precis börjat läsa den hyllade romanen av författaren till American Psycho. Den har faktiskt stått i bokhyllan ett bra tag nu, så när jag såg att den blivit TV-serie bestämde jag mig för att det var dags att lägga den högst i läshögen.

SKA LÄSA
Dungeon Crawler Carl av Matt Dinniman
En sci-fi slash fantasy om Carl och katten Princess Donut, som efter att utomjordingar invaderat jorden plötsligt befinner sig i en intergalaktisk reality TV-show där de behöver kämpa med näbbar och klor för att överleva till slutet. Låter helknäppt – och superkul. Ser fram emot att dyka ner i äventyret!
Tankar om vänskap, del 1

augusti 15th, 2026

Innan sommaren så lyssnade jag på ett par olika poddar som båda tog upp det här med nutidens (vuxna) vänskaper. I samma veva skrev Sandra Beijer ett inlägg på sin blogg om hur hon verkligen tyckte att man i sommar skulle åka iväg på resa med ett stort kompisgäng. När jag läste det tänkte jag först- ouff det låter jättejobbigt och sedan- det är säkert kul om man har så många vänner, men hur många har det?

Jag har reflekterat mycket kring vänskap de senaste åren och nu under semestern har mina tankar på ämnet marinerats lite extra.

Det är ju ingen direkt nyhet att det är svårare att hitta kompisar i vuxen ålder. När man fortfarande går i grundskolan eller på universitet, hamnar man naturligt i sammanhang där man lär känna nya människor. Så fort man går in i vuxenlivet på riktigt, med jobb, räkningar att betala, kanske familj och andra stora ansvarstaganden, minskar tiden för vänner och hur man umgås ändrar form. För många minskar också själva intresset för att etablera nya vänskaper. Man är liksom nöjd med den vängrupp man har. Så har det nog varit för de flesta generationer under modern tid.

Men, kanske är det ännu svårare nu med tanke på den tid vi lever i? Jag tänker exempelvis på hur mycket av de sociala interaktionerna blivit digitala och hur vi spenderar en stor del av vår dag i vår “algoritmbubbla” med näsan i en skärm.

Framförallt tänker jag dock på hur individualismen i samhället har ökat.
Människor är i större utsträckning fokuserade på sig själva och har mindre tolerans för skav och sådant som känns obekvämt. En vänskap ska vara kul och enkel och är den inte det så är man snabb med att lämna och gå vidare, eftersom man ska värna om sitt eget välbefinnande i första hand. När en person mår dåligt under en period och behöver ventilera, så blir den helt plötsligt en “energitjuv” som man ska skydda sig från. Eller om en kompis har flyt i livet och det händer mycket positiva saker, då mår man dåligt för att man själv inte har det lika “lätt” och kapar vänskapsbanden för att skydda sin mentala hälsa.

Men är det så fel då? Ska man inte värna om sitt eget välmående?

Självklart ska man det och det finns naturligtvis situationer där man måste bryta banden med vissa personer för att de suger ner en i sitt mörker eller för att man helt enkelt inte klickar längre. Problemet är när toleransen för skav blir alldeles för låg. När allt man bryr sig om är sig själv. För saken är ju den att livet är en bergochdalbana. Är man en riktig kompis har man förståelse för det och står vid sin väns sida genom dalarna såväl som topparna. Och just det verkar vara alltmer sällsynt.

Min upplevelse av samtiden är nämligen att vänskaperna sällan är djupa och innerliga. Snarare är de flyktiga och ofta grundade i att ena parten har något att vinna på det. Det är väldigt lätt att bara klippa banden, så fort man inte får ut det man önskar.

Samtiden är också präglad av att allt ska gå snabbt.

Det tar tid att lära känna någon på djupet, särskilt de som av naturen är åt det introverta hållet, men det är något som människor generellt inte har tid eller tålamod för. Nej, en person ska vara lätt att placera in en viss box, det ska vara friktionsfritt och enkelt. Nya människor sållas bort alldeles för lättvindigt.

Sammantaget känns det som att alla dessa faktorer gör att det är extra svårt att hitta nya vänner i vuxen ålder.

Kanske är det även en anledning till att så många idag känner sig ensamma, att andelen singelhushåll är det största det någonsin varit och att många unga upplever att det är svårt att hitta kärleken?

Hur upplever du vänskaper i vuxen ålder?
En vecka i fjällen

augusti 10th, 2026

I år har jag fyra veckor semester och en av dessa spenderades i Lindvallen – Sälen.

Vi bodde i en gullig liten stuga med rallarrosor på taket. Perfekt läge med nära till cykelstigar, vandring, bad och restauranger.

Det blev ett par promenader uppför fjället till toppstugan. Ena gången tog vi den längre, men inte lika branta, vägen.

Vi hade tur med vädret. Dagarna innan vi skulle åka, så såg det ut att bli väldigt mycket regn, men det ändrades och vi fick soliga, fina dagar. Det regn som kom, blev senare på dagen när vi ändå var klara med utomhusaktiviteterna. Perfekt ju!

Hedda skulle såklart dricka i varje bäck hon kunde hitta.

För hundarna blev det väldigt mycket miljö- och hundmötesträning. Eftersom vi bor på landet, så träffar de inte på så många nya hundar i vardagen och särskilt Hedda tycker att det är extremt spännande. Problemet är att hon blir lite väl exalterad och inte riktigt vet hur hon ska agera, så det var nyttigt för henne att få öva på det.

Klart man ska ha en våffla när man tagit sig till toppen!

Smakade mycket bra! Låt er inte luras av hundarnas ledsna uppsyner i bakgrunden, de fick såklart smaka en liten munsbit.

Hundarna var helt slut varje kväll. Det tar på krafterna att promenera uppför fjäll och utforska nya platser.

Det blev ingen MTB-cykling för mig den här gången, så när de andra var iväg med hojarna körde jag träningspass med hantlar och kroppsvikt istället.

Vi åkte ihop med min syrra och hennes familj. Stugan som de hyrde ligger i ett område där det finns en gemensam pool, så vi passade på att ta några dopp hos dem. Min systerdotter älskar att bada och vi fick snällt ställa upp att leka olika varianter av ”under hökens vingar kom” och kika på hennes ”bomben” och ”flamingohopp”. Fascineras alltid av barns förmåga att vara i vattnet i all evighet trots att det inte är särskilt varmt.

Andra turen upp till toppen blev den lite mer utmanande varianten. Nämligen att gå raka vägen upp i en av skidbackarna. Nerifrån ser det inte så farligt brant ut, men jodå det blir det.

Några minipauser blev det, men upp kom vi och belöningen blev ytterligare en våffla.

En eftermiddag blev det frisbeegolf. Marcus vann, men jag skyller på att han har mycket längre armar än mig. 😉

Inte en afterski, men en after-frisbeegolf. Nöjd kille oavsett.

Jag är supernöjd med vår vecka i fjällen. Älskar aktiva semestrar! För min del är det ett perfekt upplägg att starta dagen med vara ute i naturen och röra sig på ett eller annat sätt för att sedan chilla med en bra bok, god mat och dryck på eftermiddagen/kvällen.
Sett på bio: The Odyssey

juli 23rd, 2026

Jag har varit på bio och sett den senaste Nolan filmen, The Odyssey. Den hade premiär 17/7 och sedan dess har det känts som att det är det enda som det pratats om på radio och diverse kultursidor. Med all rätta, med tanke på att det är en av få stora premiärer nu under sommaren.

Hypen märktes även i biosalongen. Det var helt fullsatt! Jag kommer inte ihåg senaste gången det hände faktiskt. Vi går ändå ganska ofta på bio och det har absolut inte varit i närheten av fullt på väldigt, väldigt länge. Kul, biograferna behöver verkligen få tillbaka publiken.

Filmen då?
Jo, den var…bra. Sevärd, absolut.
Men, tråkigt nog så lämnade den inte så stort avtryck på mig. Don’t get me wrong, det är en visuell fest. Snyggt filmad, bra skådisar och ett episkt äventyr.

Kanske greppade den inte tag i mig på riktigt, eftersom jag inte kände speciellt mycket för Odysseus. Däremot blev jag fäst vid birollerna Argos (jaa, hunden), lojale grisherden Eumaeus och den hämndlystna häxan Circe. Även soldaten Sinon stod ut.

Filmen har fått en del kritik för både det ena och det andra. Som att skådespelarna har för mycket botox och att det saknas representation från personer med grekiskt ursprung. Förvisso befogad kritik, men det som jag tänkte på efteråt var framförallt att den kanske var i längsta laget (3 tim). Det hade inte gjort något om den varit en sisodär 30 minuter kortare. I ärlighetens namn kändes en del partier som utfyllnad och aningen zzzzzz.

Mitt betyg blir 3,8 / 5.
Min text har blivit publicerad!

juli 20th, 2026

Jag har blivit professionellt publicerad för första gången!! Iiiiihhhhhh!

I arbetslivet har jag skrivit massor med texter, men det har alltid varit marknadsföringstexter som hamnat på hemsidor eller i informationsmaterial och reklamtidningar. Det är något helt annat att få sin text publicerad i en riktig tidning och med sig själv som skribent.

Jag är SÅ glad! Ett litet steg på vägen mot drömmen om att kunna jobba med skrivande.

Det är Syre som har publicerat min text under sektion ”Under ytan” där de samlar längre essäistiska texter. Finns HÄR

För att läsa texten i sin helhet måste man vara prenumerant, men jag tänkte att jag kan bjuda på inledningen:

****

Föreställ dig en värld utan tomater.

Ingen pasta bolognese, ingen salsa till fredagstacosen, ingen ketchup till barnens köttbullar och definitivt ingen härlig mozzarella och tomatsallad. När vi ändå är i gång kan vi stryka samtliga rätter med paprika, gurka, aubergine, zucchini och squash. I samma värld blir midsommarfirandet en tråkig affär. Det finns nämligen inga jordgubbar till gräddtårtan. Inte hallon, svarta vinbär, körsbär eller blåbär heller. Du kanske tänker, okej synd men vi bakar väl en äpplepaj i stället. Ledsen, kompis. Bra tänkt, men det blir inget med det. Frukten är borta. Det är länge sedan det låg kilovis med äpplen, plommon och päron och bara ruttnade bort i trädgårdarna varje höst. Även det svarta guldet är hotat. Ja du läste rätt, kaffe är en bristvara och bara något som de allra, allra rikaste har råd med. När vi ändå är inne på midsommarfirandet så ser midsommarstången och kransarna inte längre ut som på de nationalromantiska målningarna i Carl Larsson och Zorns anda. Blomsterprakten lyser med sin frånvaro. Trädgården där midsommarlunchen dukas upp är tyst och färglös. Inget surr från insekter och inga kvittrande småfåglar. I stället anländer kråka efter kråka och fyller varje gren i det enda träd som klarat sig efter förra sommarens värmebölja. Deras svarta ögon är fixerade på varje matbit som rör sig från tallrik till mun. Likt gamar väntar de tålmodigt på tillfälle att svepa ner och hugga in i på de sista resterna. Alla är hungriga.

Stryk det. Precis alla är inte hungriga, inte de superrika såklart. Det finns mat, men produktionskostnaderna är höga och utbudet begränsat vilket gör den dyr. Väldigt dyr. Faktum är att tillgången till en varierad och näringsrik kost endast är möjlig för samhällets mest välbemedlade. Majoriteten av världens population lever på en näringsfattig kost bestående främst av vete, ris, majs och socker. Det inkluderar troligtvis dig. Och helt säkert mig.

I denna värld utan tomater råder även brist på vatten. Gigantiska datacenter breder ut sig över arealer stora som hundratals fotbollsplaner och suger upp miljoner liter dricksvatten ur jorden, berggrunden och sjöarna varje dag. Anläggningarna måste ju naturligtvis ha kylvatten så att AI kan skriva email, pumpa ut porr, styra vapensystem och effektivisera, effektivisera, effektivisera. Tiden då alla hade rätt att breda ut filten vid strandkanten av en glittrande sjö, packa upp fikakorgen och spendera sommardagen med att varva bad med att dåsa i skuggan under en hängbjörk är sedan länge borta. Numera är vattentäkten skyddad av stängsel, taggtråd och drönare med rätt att skjuta. Vattnet ägs av företag och säljs till högst betalande. Det vill säga titaner som Amazon, Microsoft och OpenAI. För vem behöver rent, friskt vatten ur kranen, när man kan dricka Kool-Aid.

Den här dystopin existerar inte. Inte än.

2026 dignar butikernas hyllor av frukt och grönt i alla dess former. Kaffepriset har visserligen stigit, men är trots det en produkt som landar i de flesta av landets varukorgar varje vecka. Midsommarens jordgubbstårta är inte utrotningshotad, friskt vatten flödar ur de svenska hushållens kranar och allmänheten har fortfarande tillträde till Sveriges alla 100 000 sjöar. Småfåglar sjunger i gryningen och det surrar mellan hägg och syren.

Om bara något decennium kan verkligheten se annorlunda ut. Vågskålarna står och balanserar.

****

Läs texten i sin helhet på tidningensyre.se
När vi tog båten till middagen

juli 17th, 2026

Förra helgen lastade vi in pappa, min syrra, systerdotter och hennes man i båten och begav oss ut i skärgården för att käka middag.

Solen sken, vindarna var härligt varma och det var perfekt väder för en båttur.

Kapten Marcus styrde oss vant mellan kobbar, skär och öar. På vågorna guppade svanar med sina fluffiga ungar och fiskmåsarna flög ikapp med båten.

Här fick vi sänka farten och snällt puttra förbi ett litet skärgårdssamhälle. När jag var bebis så bodde jag faktiskt i ett av husen på ön till höger.

Och så var vi framme vid restauragen.

Känns extra härligt att anlända med båt och lägga an vid bryggan precis utanför.

Pappa tog en schnitzel.

Och jag en halloumiburgare.

En mycket trevlig liten utflykt i gott sällskap. It feels like summer!
Åtta år efter MeToo – var är vi nu?

juli 14th, 2026

När det begav sig, där 2018, så brann den feministiska kampen med en till synes outplånlig eld. Barrikader restes, berättelser delades av kreti så väl som pleti, skalper rök. Bransch efter bransch sattes i lågor och ur askan klev män som helt “plötsligt” blivit medvetna om att sexuella trakasserier och allmänt sexistiskt, grisigt gubbbeteende* inte var okej. Visst trodde vi att MeToo skulle bli en katalysator för verklig förändring, men efterföljande år av pandemi, skenande levnadskostnader, klimathot, kapprustning och krig verkar ha lagt sig som en brandfilt över revolutionen. Vad hände, blev det någon förbättring eller var allt förgäves?

Både ja och nej. Ser man till arbetsplatser, så verkar det trots allt ha skett en utstädning av unkna beteenden och HR-avdelningarna har beväpnats med fräscha, skinande policys. Noll tolerans basuneras det ut i leden. Självklart så är det ju dock alltid någon som fuckar upp det. Nyligen kunde man exempelvis läsa om den 60-åriga lärare, som tyckte det var lämpligt att kommentera storleken på sin elevs bröst. Skillnaden mot nu och pre-MeToo är att den typen av idioti uppmärksammas och får konsekvenser. Framförallt fräser tjejer ifrån på ett helt annat sätt och generellt så verkar kvinnor i allt större utsträckning anmäla övergrepp. Rädslan för att inte bli trodda eller utsatta för slutshaming är betydligt mindre. Det är positivt.

Men, det pratas även om en backlash. Oroväckande nog, så behöver vi inte längre enbart oroa oss för den äldre generationens gubbar, utan nu fylls gubbleden underifrån med nytt blod från kategorin “unga män 18-29 år”. (Ja, du läste rätt). Enligt en undersökning gjord av Göteborgs Universitet, så känner den här gruppen sig hotad av jämställdhet. Förvånande, men ändå inte. Världen har blivit mörkare, tiderna tuffare och de konservativa vindarna tilltar i styrka. Vilka är de som attraheras mest av dessa strömningar? Jo, unga män givetvis. Och vilka hatar de konservativa gubbarna mest? Kvinnor, såklart.

Jag skulle inte kalla det en backlash. Världen har bara återgått till ekvilibrium: en plats där män** är störst, bäst och viktigast, och de är fria att utöva sitt evinnerliga gubbvälde. Ett världsherravälde där de offrar kvinnor, barn, oliksinnade…ja hela vår planet för sin egen vinning. Visserligen förflyttade MeToo punkten för ekvilibrium i en positiv riktning, men rörelsen var en piss i Mississippi och det är fortfarande ett snedvridet system vi lever i. Frågan är vad som krävs för att sätta det feministiska eldklotet i rullning igen?

*Gubbe: negativ benämning på person, oftast av mankön. Ej beroende av ålder. Karakteriseras av ej fördelaktigt beteende, såsom egoism, trångsynthet och megalomani. Kännetecknas även av sin oförmåga att: ha fel, be om ursäkt och be om hjälp. De är övertygade om sin egen förträfflighet och är helt oförmögna att se sitt eget privilegium. Gubbe som läser denna beskrivning kommer inte inse att han själv ingår i kategorin.

Exempel på gubbbeteende: Vid olycka på motorväg, man i sportbil använder ytterfilen trots att den är avstängd för att köra förbi alla andra bilar och sedan klämma sig in i bilkön precis där filerna går ihop och således tränga sig före alla andra som följt anvisningarna och visat hänsyn till varandra. The rules don’t apply- om man är gubbe.

**Disclaimer: Inte alla män…
Sånt jag läser, följer & lyssnar på

juli 13th, 2026

Bok jag läser: God of the woods av Liz Moore

E-bok jag läser: Har väldigt svårt för att läsa digitala böcker. I princip enda gången jag gör det är när jag pluggar och kurslitteraturen är enklast att få tillgång till som e-bok. Just nu har jag ingen kurs igång, så ingen e-bok läses. Hade dock gärna velat öva upp mig på att läsa böcker på läsplatta, för verkar väldigt smidigt med tillgång till ett stort utbud från exempelvis bibblan och såklart att kunna ta med böcker utan att det väger bly.

Ljudbok jag lyssnar på: Svårt även för ljudböcker, så ingen där heller.

Tidning jag läser online: DN

Film jag såg senast: Ready or not (del av min Summerween filmlista)

Serier jag tittar på: The last airbender, Dutton Ranch och nya Lilla Huset på Prärien

Musik som spelas just nu: instrumental lofi hip-hop beats

Reality jag ser: räknas antikrundan? Annars kollar jag inte på reality, not my thing.

Radiokanal jag lyssnar på: (Morgonpasset i) P3

Youtuber jag följer: Jonna Jinton

Appar jag scrollar på: Auctionet och IG

Blogginlägg jag vill rekommendera: Athena har skrivit så mysiga inlägg om Kroatien på sistone. Vill boka en resa dit omedelbart.

Vad jag gör prick just nu: Försöker att väcka skrivarhjärnan till liv, eftersom jag hade tänkt att lägga lite tid på att skriva ett par texter plus börja bygga en storyline för ett par berättelser som jag har på lut. På sistone har jag varit väldigt seg i huvudet, och även om det har sin naturliga förklaring så är det frustrerande att inte ha energin att få idéerna på pränt.

Lista snodd från Flora