Kura Skymning

Nine Goblins

mars 18th, 2026

Jag har läst Nine goblins av T. Kingfisher. I den här fantasyromanen får man följa en grupp goblins, som på ett mystiskt vis slungas från slagfältet av en trollkarl och hamnar långt bakom fiendens linje, på en okänd plats som kontrolleras av människor och alver. Under sin färd tillbaka till säkerheten flätas deras öden samman med en excentrisk djurälskande alv och tillsammans ställs de inför ett mysterium. Varför är skogen plötsligt så tyst och varför står människornas gårdar öde?

Så här står det på baksidan:

“No one knows exactly how the Goblin War began, but folks will tell you that goblins are stinking, slinking, filthy, sheep-stealing, henhouse-raiding, obnoxious, rude, and violent. Goblins would actually agree with all this, and might throw in ”cowardly” and ”lazy” too for good measure. But goblins don’t go around killing people for fun, no matter what the propaganda posters say.

And when a confrontation with an evil wizard lands a troop of nine goblins deep behind enemy lines, goblin sergeant Nessilka must figure out how to keep her hapless band together and get them home in one piece, despite a path filled with elves, trolls, monsters, and that most terrifying of creatures – a human being.”

Det här är det första jag läser av T. Kingfisher, men det kommer definitivt inte bli det sista. Jag älskade den här lilla boken, bara cirka 150 sidor lång men proppfull med charm och humor.

Kingfisher lyckas med små medel skapa otroliga karaktärer som man bara vill ha mer av. Själva handlingen är okej, det som gör boken så bra är just karaktärerna. Det och Kingfishers finurliga och satiriska berättarröst.

Mitt betyg 4,5 av 5 ⭐️
Fredagsfint

mars 13th, 2026

Pyntar bloggen med små saker som satt guldkant på veckan.

I början av veckan var det ett par tappra som letat sig upp bland torra löv och brunt gräs, nu är det en hel armé av krokusar på gräsmattan. Piggar upp!

Första kvällspromenaden med hundarna utan pannlampa. Bloody amazing!

Hämtade ut ett par auktionsfynd.

Att se det här gänget som njuter i solskenet. 14 grader och en mjuk bädd av hö. Livin’ life.

Ett kul träningspass med strikta pressar och ett gäng kettlebellövningar.

Två sömntutor som uppskattat att få mysa i sängen på morgonen.

Nytt till garderoben. Ett linne i linblandning (med matchande byxor, ej i bild) och seglarskor.

När hela lammligan ska vara med när Prins får mat.

Sol i ansiktet.

Att klia ett litet lamm bakom örat och se hur han njuter så att den lilla underläppen börjar hänga.

Brevbäraren levererade ny lektyr. Det senaste numret av Antik & Auktion och ett fynd från bokrean.

Ännu mera krokusar!
Det här med att träna för att bli smal

mars 12th, 2026

Elsa skrev så fint om betydelsen som träning har haft i hennes liv. Hon beskrev det som att träningen inte bara gjort henne kroppsligt starkare, utan att den fysiska aktiviteten även (och kanske framförallt) förbättrat hennes psykiska mående. “Jag flyttade ut ur mitt huvud och ner i kroppen”, skriver hon.

Jag som jobbat länge i träningsvärlden, som PT, coach och fystränare, förstår verkligen vad hon menar för jag har själv sett det här hända i många människor. Det brukar börja med att de kommer in på gymmet för att de insett att de måste ta hand om sin kropp. För vissa är det att de vill bli starkare, några vill bygga upp kroppen efter graviditet, för andra är det för att de vill hålla sig friska och kunna leka med sina barnbarn och för några handlar det om att de vill göra en livsstilsförändring och gå ner i vikt av hälsoskäl. Oavsett anledningen så börjar relationen till träningen med det kroppsliga. Det häftiga är att det oftast inte tar så lång tid innan de börjar känna av effekten av träningen i helt andra aspekter av livet. De ger uttryck för saker som att de får mer självförtroende på jobbet, bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet i stort. Och helt ärligt, det syns på dem. Hela energin ändras. Den här effekten är så rolig att se. Mycket mer givande än att de tar ett nytt personbästa i marklyft, orkar springa sina först 5 km eller går ner en storlek i jeans (även om det också är grymt kul såklart).

I Elsas inlägg tar hon upp att hennes träningsinlägg är bland de mest lästa och hon driver tesen att det beror på att hon skriver om sin träning som just en större hälsoförändring och inte konkreta träningstips. Hon frågar läsarna vad de tror det beror på.

Kommentarsfältet vittnar tyvärr om att för många så är träning uteslutande förknippat med viktminskning och att populariteten bakom Elsas träningsinlägg beror på att läsarna framförallt är intresserade av att veta hur hon gått ner i vikt.

Det gjorde mig väldigt nedslagen, jag hade hoppats att vi kommit längre än så, men jag är inte förvånad. Både som en tränande person privat och som verksam i branschen märker jag av den här inställningen. Det är SÅ många, framförallt kvinnor, som tänker att träning bara går ut på att hålla sig “smal”. Vi hade en kort period där det var okej för tjejer att bygga muskler och ha former. Nu är vi tyvärr tillbaka till size zero och heroin-chic idealet, som man hade hoppats kunna få vara begravt i 90- och 00-talet.

För min egen del så har jag väldigt svårt att förstå att människor tänker att man tränar för att vara smal. Det har nämligen aldrig någonsin varit min motivation. Kanske har det att göra med att idrott och träning har varit en livsstil för mig sedan jag var liten. Och att jag är uppvuxen i en familj där alla (nästan) idrottar och med inställningen att för att prestera i sin sport så måste man träna och fylla kroppen med bränsle (dvs äta). Kanske för att jag genuint älskar känslan av att svettas, ta i, bli starkare och att få träningsvärk. Jag vet inte.

Hur som helst, så önskar jag att vi kunde ta oss förbi den här skiten om att alla ska vara så smala som möjligt och istället fokusera på att bygga starka, uthålliga och hälsosamma kroppar och knoppar som håller för livet och det man vill fylla det med.
06.30

mars 11th, 2026

Vaknar av att Robin flaxar med öronen. Hans kalla nos buffar mig på kinden. Slick slick med den varma tungan, följt av ytterligare en buff med nosen. Mer bestämd den här gången. Han vill krypa under täcket. Nej nej Bob, vi ska ju gå upp nu, säger jag. Buff igen. Och igen. Tills att jag kapitulerar och håller upp täcket så att han kan kila sig in längs med min kropp. Jag suckar, trycker mig närmare och kramar om honom. Okej då bara en liten stund till, viskar jag.

En stund senare rullar jag ur sängen och lämnar Robin i sin täckeskokong. Hasar förbi fotändan och ger Hedda en puss på huvudet. Stryker hennes sammetslena öron. I köket har Marcus lämnat två kokta ägg i en kastrull åt mig. Morgonen är så ljus att jag inte behöver tända någon lampa. För bara ett par veckor sedan var det beckmörkt vid samma klockslag.

Dukar upp frukosten på köksbordet. En skål grekisk yoghurt toppad med chia- och vallmofrön, nyponpulver och granola, en kiwi, ett glas citronvatten, två ägg och en liten samling vitamin- och mineraltillskott. Luna dyker upp vid mina ben, kräver klapp och godis. Inte i den ordningen.

Jag slår mig ner vid köksbordet. En mental kamp inleds där kombattanterna är ett magasin och telefonen. Priset? Att vara mitt frukostsällskap. Vinnande ur bataljen går den förtrollande tingesten i metall och glas. Bara en snabb kik, intalar jag mig.

Öppnar upp Instagram.
En orkan som svept genom helvetets alla kretsar slår mig rakt i ansiktet.
Brinnande oljedepåer i Teheran. ICE. Svältande hundar i Ukraina. Rapport om att AI planeras användas i mördarrobotar. Börsras! Gravarna för skolflickor som dödats av bomber i Iran. Trump. Trump. Lewitt. Trump. Tonårsutvisningar. Gen Z män anser att kvinnan ska lyda mannen. KÖP detta och detta och detta. Och du BEHÖVER även detta NU. Nya dödsoffer i ryska attacker. Domedagsklockan flyttar fram till 85 sekunder innan midnatt.
Stänger ner appen.

Skulle ha valt magasinet.
Eller?
Jag vill hålla mig uppdaterad. Jag är intresserad. Jag vill göra skillnad.
Men. Nu är hjärna, hjärta och själ överväldigad och det är svårt att andas.

Vad kan egentligen en enskild människa göra? Tankarna snurrar och snurrar. Det känns som att skallen kommer krackelera.
Vårvindar, snödroppar, konst och flygande ekorrar: glimtar från första veckan i mars

mars 10th, 2026

Den senaste veckan har det varit vår i luften. Ni vet känslan när fåglarna kvittrar glatt, snödropparna lyser bland fjolårs löven och små spensliga krokusskott kikar upp ur jorden. Wunderbar!

Solen värmer också på ett speciellt vis och äter upp snön munsbit för munsbit. Jackan är uppknäppt och solglasögonen på näsan. Det känns i kropp och själ att energin återvänder.

Ett annat säkert vårtecken är att hästarna fäller så det står härliga till. Under den här perioden ser de inte kloka ut, oavsett hur mycket man borstar. Tufsiga, rufsiga och alltsom oftast leriga. En mindre kul grej är att ”det som göms i snö, kommer fram i tö”. För hästägare innebär det olyckligtvis att det man inte kunde mocka när det var snö och fruset nu kommer upp, och det med besked. Sånt man inte tänker på innan man skaffar den där hästen. 😉

Jag var och klippte mig. Ingen stor förändring direkt, bara en rensning av slitna toppar. Förhoppningsvis så följde den där oron, sorgen och stressen, som till stora delar legat bakom det miserabla tillståndet på mitt svall, med de avklippta testarna raka vägen ut med soporna.

Anna gjorde en djuprengörning av håret, vilket tog bort beläggningar och missfärgningar. Jag hade ingen aning om det, men tydligen så kan håret dra åt sig partiklar, inte bara från hårprodukter, men även från vattnet som man tvättar håret i. Vi har ju eget vatten här i byn och det är ganska mycket kalk i det, vilket kan vara orsaken till att mitt hår ganska snabbt blir åt det varmblonda hållet trots att jag använder silverschampo.

Min känsla är att behandlingen gjorde stor skillnad. Kändes nästan som att jag faktiskt hade gjort slingor. Håret blev ”klarare” i färgen och fick tillbaka den naturliga kalla tonen. En win på den, då jag skippade slingorna den gången för att låta håret återhämta sig.

Här har vi dem! Snödropparna, vårens egna förtrupp.

Ett av kontoren på företaget där jag jobbar är utsmyckat med så mycket spännande konst. Blir lycklig varje gång jag är där, för man är sannerligen inte bortskämd med ”riktig” konst på väggarna i en helt vanlig kontorsbyggnad. Särskilt inte på ett företag som absolut inte verkar inom ett kulturellt område. Lyxigt!

Det bästa med våren är ändå att kvällarna börjar bli ljusa igen. Väldigt snart kan vi säga tack och hej till pannlampan.

Har börjat med researchen till den essä som jag ska skriva nu under vårterminen. Kan absolut vara så att jag blir lite av en humleexpert på kuppen.

Tjejerna har haft premiär i vårhagen och det märktes att de uppskattade att komma bort från isgatan som inte hunnit smälta i vardagshagen. Om bara några veckor får de nog gå här dygnet runt.

Avslutar med en liten video på två fluffiga grannar som röjde omkring i träden bakom huset häromdagen. Tittar man noga så ser man att den ena har en liten tuss mossa i munnen. Vet ni vad det betyder? Den bygger bo, vilket i sin tur betyder att det förhoppningsvis blir små, söta ekorrungar som skuttar bland grenarna om ett par månader eller så. 🐿️☺️
Did Scream just stab itself to death?

mars 8th, 2026

Jag har sett Scream 7.
And I have…thoughts…
Min spontanta reaktion: Scream just stabbed itself to death.
Därefter: What.The.Actual.Fuck?!?

Till och börja med. Jag är en skräckfilmstjejja med en särskild vurm för slashers. Mina absoluta favoriter är såklart Halloween, Fredagen den 13e, I know what you did last summer och Scream. Jag var så taggad på den här filmen, eftersom det verkade som att de skulle gå tillbaka till origins i och med att the scream queen herself (Sidney Prescott/ Neve Campbell) skulle komma tillbaka till franchisen. Och om det är något som man ska ha klart för sig så är det att vi skräckfilms nördar älskar nostalgi och att man knyter an till originalstoryn.

Ok, det började bra. Campbell spelade sin roll utmärkt. Mysteriet med ”who done it”-faktorn var hög. Referenserna till den första filmen fanns där. Kopplingen till de senaste filmerna likaså. Men…sedan blev det ett riktigt haveri.

Varför undrar ni? (Utan spoilers)
Nummer ett: Scream är en slasher och inte gore. Det är viktigt. Nu har man valt att frångå det och i mitt tycke blev det alldeles för mycket visuellt överdrivet våld. Det hör inte hemma i Scream.
Nummer två: Manuset. Tyvärr så saknades det handling, särskilt den senare delen, och slutet lämnade en känsla av ”VA”? Det var oklart och orimligt.

Jag har väldigt svårt att se hur man ska kunna bygga vidare på det här, vilket är synd. De hade en bra grundidé, men dribblade bort sig själva. För min del var filmen en stor besvikelse.

Har du sett den? Vad tyckte du?
Lammbonanza!

mars 7th, 2026

Årets gulligaste vårtecken har anlänt – lammungar! Det är bland det finaste vi har, så varsågoda för bildbomb. Skulle tro att det kommer sänka stressnivån med åtminstone några snäpp. Det gör det iallafall för mig.

Årets första flasklamm: Prins

Än så länge har det bara blivit ett flasklamm, vilket är superskönt. Naturligtvis är det av förklarliga skäl alltid bäst när lammungen sköts om av sin mamma, men utöver det så är det ett pass att ha behöva flaskmata. Precis som för pyttesmå människovalpar så behöver de matas med täta intervaller till och börja med. Men okej, det är väldigt mysigt såklart. Förra året blev det dock tre flaskisar och det var lite av en utmaning att mata alla dem på samma gång. Jag arbetade fram en fantastisk teknik måste jag få skryta lite om. En nappflaska i varje hand och en fastknipad mellan knäna. Kan man kalla sig fullfjädrad flasklamm-specialist nu? 😉

De här är precis nyfödda. Så häftigt att se hur tackan klarar allting helt utan hjälp- och hur snabbt lammen är på fötterna och börjar dia.
Februari 2026 i listform

mars 6th, 2026

Hur var februari?

Februari gick fort. Nu så här några dagar in i mars kommer jag knappt ihåg vad jag fyllt dagarna med. Kollar jag tillbaka i kamerarullen så har det mestadels varit fokus på att läsa kurslitteratur, jobba, träna och sköta de vardagliga bestyren. Och under de sista dagarna av månaden så kom säsongens första flasklamm. En liten kille som jag fick äran att namnge- Prins.

Månadens bästa

I januari ansökte jag till ett jobb som jag verkligen tyckte lät otroligt spännande. Dessutom på en organisation som det vore en dröm att jobba på. Jag fick komma på intervjuer och sedan FICK JAG JOBBET. AHH! Det var helt klart februaris bästa när jag skrev på anställningskontraktet!

Månadens festliga

Vi firade Marcus födelsedag med middag på en trevlig restaurang tillsammans med den närmsta familjen.

Månadens tv

Har varit skralt på seriefronten, men kollade på de sista avsnitten av Bridgerton S4. Det är egentligen inte riktigt min smak, men i brist på annat så är det ju helt klart en visuell fröjd med alla vackra kläder och miljöer. Tycker dock att den här säsongen känns ganska…snoooze? Börjar det inte bli aningen uttjatat med alla syskon som finner kärleken och sedan gifter sig, får barn och därmed lever lyckliga i alla sina dagar (typ)?

Månadens film

Nürnberg! Får betyget 4 av 5 stjärnor av mig.
“Strax efter andra världskriget får den amerikanske armépsykiatern Douglas Kelley i uppdrag att utvärdera Hermann Göring och andra nazistledares mentala tillstånd inför de historiska Nürnbergprocesserna. När han lär känna sina ”patienter” hamnar Kelley i en psykologisk kraftmätning med Göring, vars karisma och list blottlägger en skrämmande insikt: att vanliga människor kan begå ofattbara illdåd.”

Månadens böcker

Läste ut “My heart is a chainsaw” av Stephen Graham Jones och “Nine Goblins” av T Kingfisher. Den första en skräck och den andra en fantasy. Gillade båda, men den senare var fantastisk!

Började läsa “New York 2140” av Kim Stanley Robinson, som är en del av kurslitteraturen. Den är lite av en tegelsten och dialogen är på sina ställen aningen för mycket “tell”, vilket jag tycker är ganska irriterande. Därav kommer det nog ta en stund att ta sig igenom den. Läser även diktsamlingen “Vagnen” av Harry Martinson.

Månadens musik

Mest spelat är troligen Taylor Swifts album Folklore, Midnights och evermore. Som vanligt. Tryggt.

Månadens naturupplevelse

Räknas väl inte riktigt som naturupplevelse, men hursomhaver är det så roligt när det börjar födas lammungar och man får vara en del av det.

Månadens träning

Mestadels styrka i kombination med CrossFit workouts. Kroppen börjar äntligen närma sig sin vanliga form efter sjukdom, fotskada och andra tråkigheter som sänkt mig.

Hur vill jag fylla kommande månad?

Jag vill prioritera mitt skrivande (specifikt en essä på temat ekofiktion), njuta av att våren så smått har anlänt, ta vara på de ljusa timmarna efter jobbet och börja röja upp i hagar och trädgård efter vinterns framfart.
Fyndat på bokrean

februari 27th, 2026

Årets bokrea har dragit igång och självklart har jag, liksom alla andra läslusar, klickat hem lite nya böcker. Inte för att jag behöver fler böcker. Det behöver jag verkligen inte (böcker har en förmåga att föröka sig här hemma och jag har ingen aning om hur det går till), men man är ju bara mänsklig så några köp blev det trots allt.

För första gången på åratal så fick jag hem en fysisk reklamtidning för bokrean från Akademibokhandeln och det kändes verkligen som en blast from the past. Jag minns så väl när jag var liten och med spänning sprang till brevlådan varje dag för att se om bokrea-tidning från den lokala bokhandeln hade kommit. Det var med sådan förväntan som man lusläste den där tidningen och ringade in alla böcker som man hoppades övertala mamma att få köpa. Det var tider det.

Men tillbaka till vad jag fyndat på årets bokrea. Tyvärr så finns det inte någon bokhandel kvar där jag bor, så mina köp har gjorts i nätbutiker.

Från Sci-Fi-bokhandeln blev det uteslutande fantasy.
The Daughters’ war av Christoper Buehlman
En prequel till The Blacktongue thief som jag köpte i butiken i Gamla stan när jag var där innan jul.
”The goblins have killed all of our horses and most of our men. They have enslaved our cities, burned our fields, and still they wage war. Now, our daughters take up arms. Galva – Galvicha to her three brothers, two of whom the goblins will kill – has defied her family’s wishes and joined the army’s untested new unit, the Raven Knights. They march toward a once-beautiful city overrun by the goblin horde, accompanied by scores of giant war corvids. Made with the darkest magics, these fearsome black birds may hold the key to stopping the goblins in their war to make cattle of mankind. The road to victory is bloody, and goblins are clever and merciless. The Raven Knights can take nothing for granted – not the bonds of family, nor the wisdom of their leaders, nor their own safety against the dangerous war birds at their side. But some hopes are worth any risk.”

Nevermore The trials of Morrigan Crow av Jessica Townsend
Detta är första boken i en serie och är egentligen är ”barnbok”, men den har fått så bra omdömen att jag är nyfiken på konceptet. Och helt ärligt, bara för att en bok räknas som barnbok eller YA så betyder det ju inte att även vuxna kan läsa dessa med god behållning. Harry Potter och His dark material är lysande exempel.
”Morrigan Crow is cursed, destined to die on her eleventh birthday. But, as the clock strikes midnight, she’s whisked away by a remarkable man called Jupiter North and taken to the secret city of Nevermoor.
There she’s invited to join the Wundrous Society. Mystery, magic and protection are hers – if only she can pass four impossible trials, using an exceptional talent. Which she doesn’t have…”

The Hunters & The company of the wolf av David Wragg
Stod och klämde på dessa sist jag var i butiken. Då blev det inget köp, men nu passade jag på.
”She’s on the run. They’re out to kill. But what happens when you catch a hunter? Ree is a woman with a violent past – a past she thought she’d left behind. After years of wandering, she and her niece Javani have finally built a small life for themselves at the edge of the known world. But sometimes the past refuses to stay there, and Ree’s is about to catch up with her. This time, there will be blood. For the land is in turmoil and professional killers have arrived in their town looking for an older woman and child, setting off a desperate chase through deserts, mountains, and mines. Ree will have to discover her former self if she is to keep them both alive. ”

Lite annat jag klickat hem:

Stillhet & rörelse: hur du kan läka din kropp, bli starkare och tåligare av Jonas Parandian
Jag är duktig på att träna hårt och pusha mig själv. När det kommer till att inkludera lugnare rörelse och vila så är jag sämre. Hoppas få inspiration av Jonas.

Grönsaker a-ö: recept och bruksanvisning av Paul Svensson
Det är så lätt att fastna i att köpa samma trygga grönsaker, men det hoppas jag råda bot på med hjälp av den här boken.

Star Wars: Visions treasury edition
Ett tecknat seriealbum med svincoola illustrationer.

Har ni gjort några bra fynd?
Syndaflodens år & Aniara

februari 23rd, 2026

Ett par boktips från senaste tidens läsning.

Syndaflodens år – Margaret Atwood

Syndaflodens år är en dystopisk roman, som skildrar en kaotisk postapokalyptisk värld efter en global pandemi orsakade av genmanipulering som gått fel. Man får följa huvudkaraktärerna Ren och Toby, som försöker att navigera i den nya världen. Boken kan läsas fristående, men är nummer två i trilogin ”MaddAddam”.

Atwood har verkligen skapat en spännande väv av många olika saker som tillsammans orsakat den dystopiska världen: genmodifikation, klimatförändringar, utrotning av djur, kapitalism, pandemi, överkonsumtion, korporatokrati, segregation och sexism.

Särskilt intressant är det hur hon har använt existerande teknologi och vetenskap, men skruva på den rejält för att utforska hur samhället skulle kunna utvecklas om det är kapitalistiska aktörer som kontrollerar tekniken. Ett problem som jag ser i vår tids AI-utveckling.

Jag gillade den här romanen väldigt mycket. Atwood har lyckats skapa både en intressant värld, där man finner många paralleller till vår samtid, och djupa karaktärer som väcker engagemang. Jag kommer helt klart att läsa de andra delarna i serien. Del 1, Oryx & Crake, ligger redan och väntar på köksbordet.

Aniara: en revy om människan i tid och rum – Harry Martinson

Aniara är ett sci-fi epos, uppbyggt av 103 dikter. Berättelsen handlar om rymdskeppet ”Aniara” som fyllt med 8000 människor är på väg mot Mars/Venus, eftersom Jorden (kallad Doris) är förstört av kärnvapenkrig och miljöförstöring. Under färden får farkosten väja för en asteroid och hamnar ur kurs utan möjligheter att styra tillbaka till sin planerade rutt. Aniara och dess mänskliga last fortsätter rakt ut i det okända. Resten av berättelsen kretsar framför allt kring de existentiella frågor som uppstår när besättningen och passagerarna inser att de är fast i rymden utan någon chans till räddning.

Tänk att människan med all sin intelligens och förutsättningar ändå gör sitt yttersta för att förstöra inte bara sig själv utan allt liv.

Aniara är en dyster, men vacker, läsupplevelse. Martinson har själv beskrivit den som en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer.

Eposet skrevs under 50-talet i efterdyningarna av andra världskriget och under det tidiga kalla kriget. Det ser man tydliga spår av i dikterna som är starkt kärnvapenkritiska, men som även vittnar om en förlorad tro på mänskligheten direkt kopplat till de fruktansvärda saker som skedde under kriget.

Martinson förenar vetenskap, astronomi, med existentiella frågor och samhällskritik, vilket jag tycker är ett spännande koncept. Med tanke på att världen just nu återigen befinner sig i gränslandet mellan krig och fred samt att vi står i en begynnande klimatkris, så känns Aniara och Harrisons tankegångar otroligt aktuella.

Aniara är verkligen läsvärd och ett verk som man vill återvända till om och om igen.