Här har vi min tbr-hög för våren. Jag har försökt att välja med omsorg, men det finns ju så många spännande böcker att välja mellan. Är det rimligt att jag kommer att hinna läsa alla dessa innan juni? Troligtvis inte. Är det troligt att jag kommer att hålla mig till de här titlarna? Nope. Men AMBITIONEN, ja den, den finnes.
Två saker vet jag i alla fall med säkerhet. Nummer ett: just nu är jag halvvägs genom Project Hail Mary och den ska jag läsa ut under påsken. Nummer två: Efter PJH ska jag börja med Tre varv motsols.
Vi åker tillbaka i tiden och gör några nedslag i bildform från de senaste veckorna. Häng med!
Solen har visat sig nästan varje dag och våren har verkligen gjort entré med besked. Visserligen fortfarande kyligt på nätterna, men på dagarna har graderna klättrat upp till det tvåsiffriga. Det märks att solljuset inte bara gör oss tvåbenta på gott humör, utan det riktigt spritter i benen även hos fåren och hästarna. Det har bjudits på ett och annat glädjeskutt och bocksprång om man säger så. För den som inte vet så är får förvånansvärt spänstiga. De kan exempelvis hoppa rakt upp på en ensilagebal och de är snabba som attan. Iallafall på korta sträckor.
Med våren kommer hästarnas pälsfällning och varje år blir jag lika förvånad över hur mycket hår som lossnar. Man borstar och borstar och det tar liksom aldrig slut. En viss oro uppstår helt klart för att det ska sluta med att jag står med en nakenhäst.
Det har kommit fler lammungar och nu är det ett ordentligt rövargäng som busar och stojar omkring i hagen. Behöver man bli botad från ett dåligt humör så kan jag rekommendera att spendera några minuter med dem. Det gör susen vill jag lova!
Hundarna har bestämt att utesäsongen har börjat. Deras favorit sysselsättning är nämligen att lapa sol på altanen (och att skälla på brevbäraren och förbipasserande cyklister).
Invigde min nya denimklänning och kände mig som ett modelejon (skojar). Tycker vanligtvis att det är svårt att ha klänning till jobbet, hamnar ofta i att det känns för festligt, avklätt eller gulligt. Den här är inget av det. Matchade visserligen med 11-håls Dr Martens för att balansera ut pärlorna. 😉
Fick den här tjusiga påskgruppen (heter det så?) när jag blev avtackad av kollegorna. Det är nämligen snart min sista dag, eftersom jag ska byta både arbetsgivare och tjänst. Väldigt peppad på det, även om det såklart är blandade känslor då jag har trivts väldigt bra.
Bokpost leverades! Just nu läser jag Project Hail Mary, men efter det ska jag sätta tänderna i någon av dessa. Lutar åt Tre varv motsols, men känner jag mig själv rätt så hinner det ändras fram och tillbaka ett antal gånger. So many books, so little time!
En vacker solnedgång.
Väldigt mycket blommor i min värld och kamerarulle just nu. Jag tycker dock att det är fullt rimligt. Vem blir inte glad av att det äntligen poppar upp lite färg bland allt det vinterdassiga?
Som sagt, mycket blommor. Just dessa ska förgylla trappan lagom till påsk.
Ett gullefjun!
Träning har begåtts. Som vanligt med styrketräning som grund och i kombination med kondition, frivändningar, crossfit wods och hederlig gymråttsträning. Variation förnöjer. Har även lyckats få till ett par yogapass, vilket känns riktigt bra.
Äpplen har delats ut.
Här har vi det allra nyaste tillskottet. För den som inte vet, så är tackorna och lammen inte våra utan tillhör grannen. Vi brukar dock hjälpas åt och när jag har möjlighet så rycker jag in och matar flasklammen. Jag och Marcus har dock fyra egna baggar – Birk, Bork, Bruce och Fyran – som går i en hage här hos oss.
De första humledrottningarna har kommit fram från vintervilan. Jag blir så himla lycklig av att se dem. Den senaste tiden har jag gjort en massa research om humlor, eftersom jag ska skriva en essä där de kommer ha en huvudroll. Så nu när jag besitter helt ny humlekunskap är det extra kul när man väl ser dem zippa omkring bland krokusarna.
Ernest säger hej!
Freyja, hästvärldens Houdini, har tagit en egen promenad utanför hagen. Sneaky som hon är så gick hon tillbaka in när hon kände sig nöjd med sin grässtråjakt. Vi skulle inte ha märkt något om det inte var för att hon lämnade en bajshög efter sig på ett ställe där det rimligtvis INTE ska finnas hästfekalier. Busted! Nu har vi förhoppningsvis hittat stället där hon krupit under eltråden och satt p för fler utflykter på eget initiativ.
Och så har vi varit barnvakt åt världens bästa 5-åring. Vi maxade dygnet med matning av flasklamm, hopp i alla vattenpölar, TV-spel, hundpromenad, klappa hästarna, bad och Zootropolis. Älskar att animerade filmer nuförtiden kan ses med stor behållning av både stora och små. Tror nästan att jag och Marcus skrattade mer än 5-åringen. Ska erkänna att vi tyckte den var så bra att vi var tvungna att titta på Zootropolis 2 även fast barnet hade åkt hem. (Don’t grow up, it’s a trap osv).
Jag bodde i Melbourne, studerade grafisk design och levde big city lajf.
Dagarna spenderade på campus, i city eller i kvarteren kring Smith Street och Gertrude Street. Gärna med en chai latte i handen medan jag rotade runt bland gamla prylar i de alldeles för dyra vintagebutikerna eller fastna i raderna med böcker, glossiga tidningar, filmer och skivor på Borders.
På kvällarna jobbade jag som bartender på Fitzroy Beer Garden. Där inne växte ett gigantiskt fikonträd genom glastaket och den mest populära beställningen var Espresso Martinis. Efter avslutat pass gick jag en trappa upp till den lilla lägenheten som låg ovanpå baren och somnade till ljudet av cikador och festfolk.
När det var ledigt från skolan susade jag gärna nedför Great Ocean Road med rutorna neddragna, havsvinden i håret och Aviciis Wake me up på högsta volym. Det första stoppet var alltid i Lorne där det låg ett kinesiskt tehus som serverade de godaste sconesen med en gudomlig paprikachutney och brieost. Ute bland vågorna guppade alltid surfare eller sälar. Hade man tur kunde man få syn på valar.
En favoritdestination var nationalparken Otway ranges, där det var sport att peka ut koalor som satt högt upp i eukalyptusträden. Den allra första gången jag fick syn på en vild koala bland trädtopparna slank det ut: “It’s alive”. Inte riktigt vad jag menade, men jag blev så glad och exalterad att det bara blev så.
Jag älskade storstadspulsen och känslan av total frihet och att allt var möjligt. Samtidigt längtade jag efter naturen, djuren och havet. Jag drömde om ett storslaget, vibrerande liv där jag fick suga i mig av båda delarna. Vissa saker har inte ändrats trots åren som gått.
Jag har läst Nine goblins av T. Kingfisher. I den här fantasyromanen får man följa en grupp goblins, som på ett mystiskt vis slungas från slagfältet av en trollkarl och hamnar långt bakom fiendens linje, på en okänd plats som kontrolleras av människor och alver. Under sin färd tillbaka till säkerheten flätas deras öden samman med en excentrisk djurälskande alv och tillsammans ställs de inför ett mysterium. Varför är skogen plötsligt så tyst och varför står människornas gårdar öde?
Så här står det på baksidan:
“No one knows exactly how the Goblin War began, but folks will tell you that goblins are stinking, slinking, filthy, sheep-stealing, henhouse-raiding, obnoxious, rude, and violent. Goblins would actually agree with all this, and might throw in ”cowardly” and ”lazy” too for good measure. But goblins don’t go around killing people for fun, no matter what the propaganda posters say.
And when a confrontation with an evil wizard lands a troop of nine goblins deep behind enemy lines, goblin sergeant Nessilka must figure out how to keep her hapless band together and get them home in one piece, despite a path filled with elves, trolls, monsters, and that most terrifying of creatures – a human being.”
Det här är det första jag läser av T. Kingfisher, men det kommer definitivt inte bli det sista. Jag älskade den här lilla boken, bara cirka 150 sidor lång men proppfull med charm och humor.
Kingfisher lyckas med små medel skapa otroliga karaktärer som man bara vill ha mer av. Själva handlingen är okej, det som gör boken så bra är just karaktärerna. Det och Kingfishers finurliga och satiriska berättarröst.
Pyntar bloggen med små saker som satt guldkant på veckan.
I början av veckan var det ett par tappra som letat sig upp bland torra löv och brunt gräs, nu är det en hel armé av krokusar på gräsmattan. Piggar upp!
Första kvällspromenaden med hundarna utan pannlampa. Bloody amazing!
Hämtade ut ett par auktionsfynd.
Att se det här gänget som njuter i solskenet. 14 grader och en mjuk bädd av hö. Livin’ life.
Ett kul träningspass med strikta pressar och ett gäng kettlebellövningar.
Två sömntutor som uppskattat att få mysa i sängen på morgonen.
Nytt till garderoben. Ett linne i linblandning (med matchande byxor, ej i bild) och seglarskor.
När hela lammligan ska vara med när Prins får mat.
Sol i ansiktet.
Att klia ett litet lamm bakom örat och se hur han njuter så att den lilla underläppen börjar hänga.
Brevbäraren levererade ny lektyr. Det senaste numret av Antik & Auktion och ett fynd från bokrean.
Elsa skrev så fint om betydelsen som träning har haft i hennes liv. Hon beskrev det som att träningen inte bara gjort henne kroppsligt starkare, utan att den fysiska aktiviteten även (och kanske framförallt) förbättrat hennes psykiska mående. “Jag flyttade ut ur mitt huvud och ner i kroppen”, skriver hon.
Jag som jobbat länge i träningsvärlden, som PT, coach och fystränare, förstår verkligen vad hon menar för jag har själv sett det här hända i många människor. Det brukar börja med att de kommer in på gymmet för att de insett att de måste ta hand om sin kropp. För vissa är det att de vill bli starkare, några vill bygga upp kroppen efter graviditet, för andra är det för att de vill hålla sig friska och kunna leka med sina barnbarn och för några handlar det om att de vill göra en livsstilsförändring och gå ner i vikt av hälsoskäl. Oavsett anledningen så börjar relationen till träningen med det kroppsliga. Det häftiga är att det oftast inte tar så lång tid innan de börjar känna av effekten av träningen i helt andra aspekter av livet. De ger uttryck för saker som att de får mer självförtroende på jobbet, bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet i stort. Och helt ärligt, det syns på dem. Hela energin ändras. Den här effekten är så rolig att se. Mycket mer givande än att de tar ett nytt personbästa i marklyft, orkar springa sina först 5 km eller går ner en storlek i jeans (även om det också är grymt kul såklart).
I Elsas inlägg tar hon upp att hennes träningsinlägg är bland de mest lästa och hon driver tesen att det beror på att hon skriver om sin träning som just en större hälsoförändring och inte konkreta träningstips. Hon frågar läsarna vad de tror det beror på.
Kommentarsfältet vittnar tyvärr om att för många så är träning uteslutande förknippat med viktminskning och att populariteten bakom Elsas träningsinlägg beror på att läsarna framförallt är intresserade av att veta hur hon gått ner i vikt.
Det gjorde mig väldigt nedslagen, jag hade hoppats att vi kommit längre än så, men jag är inte förvånad. Både som en tränande person privat och som verksam i branschen märker jag av den här inställningen. Det är SÅ många, framförallt kvinnor, som tänker att träning bara går ut på att hålla sig “smal”. Vi hade en kort period där det var okej för tjejer att bygga muskler och ha former. Nu är vi tyvärr tillbaka till size zero och heroin-chic idealet, som man hade hoppats kunna få vara begravt i 90- och 00-talet.
För min egen del så har jag väldigt svårt att förstå att människor tänker att man tränar för att vara smal. Det har nämligen aldrig någonsin varit min motivation. Kanske har det att göra med att idrott och träning har varit en livsstil för mig sedan jag var liten. Och att jag är uppvuxen i en familj där alla (nästan) idrottar och med inställningen att för att prestera i sin sport så måste man träna och fylla kroppen med bränsle (dvs äta). Kanske för att jag genuint älskar känslan av att svettas, ta i, bli starkare och att få träningsvärk. Jag vet inte.
Hur som helst, så önskar jag att vi kunde ta oss förbi den här skiten om att alla ska vara så smala som möjligt och istället fokusera på att bygga starka, uthålliga och hälsosamma kroppar och knoppar som håller för livet och det man vill fylla det med.
Vaknar av att Robin flaxar med öronen. Hans kalla nos buffar mig på kinden. Slick slick med den varma tungan, följt av ytterligare en buff med nosen. Mer bestämd den här gången. Han vill krypa under täcket. Nej nej Bob, vi ska ju gå upp nu, säger jag. Buff igen. Och igen. Tills att jag kapitulerar och håller upp täcket så att han kan kila sig in längs med min kropp. Jag suckar, trycker mig närmare och kramar om honom. Okej då bara en liten stund till, viskar jag.
En stund senare rullar jag ur sängen och lämnar Robin i sin täckeskokong. Hasar förbi fotändan och ger Hedda en puss på huvudet. Stryker hennes sammetslena öron. I köket har Marcus lämnat två kokta ägg i en kastrull åt mig. Morgonen är så ljus att jag inte behöver tända någon lampa. För bara ett par veckor sedan var det beckmörkt vid samma klockslag.
Dukar upp frukosten på köksbordet. En skål grekisk yoghurt toppad med chia- och vallmofrön, nyponpulver och granola, en kiwi, ett glas citronvatten, två ägg och en liten samling vitamin- och mineraltillskott. Luna dyker upp vid mina ben, kräver klapp och godis. Inte i den ordningen.
Jag slår mig ner vid köksbordet. En mental kamp inleds där kombattanterna är ett magasin och telefonen. Priset? Att vara mitt frukostsällskap. Vinnande ur bataljen går den förtrollande tingesten i metall och glas. Bara en snabb kik, intalar jag mig.
Öppnar upp Instagram. En orkan som svept genom helvetets alla kretsar slår mig rakt i ansiktet. Brinnande oljedepåer i Teheran. ICE. Svältande hundar i Ukraina. Rapport om att AI planeras användas i mördarrobotar. Börsras! Gravarna för skolflickor som dödats av bomber i Iran. Trump. Trump. Lewitt. Trump. Tonårsutvisningar. Gen Z män anser att kvinnan ska lyda mannen. KÖP detta och detta och detta. Och du BEHÖVER även detta NU. Nya dödsoffer i ryska attacker. Domedagsklockan flyttar fram till 85 sekunder innan midnatt. Stänger ner appen.
Skulle ha valt magasinet. Eller? Jag vill hålla mig uppdaterad. Jag är intresserad. Jag vill göra skillnad. Men. Nu är hjärna, hjärta och själ överväldigad och det är svårt att andas.
Vad kan egentligen en enskild människa göra? Tankarna snurrar och snurrar. Det känns som att skallen kommer krackelera.
Den senaste veckan har det varit vår i luften. Ni vet känslan när fåglarna kvittrar glatt, snödropparna lyser bland fjolårs löven och små spensliga krokusskott kikar upp ur jorden. Wunderbar!
Solen värmer också på ett speciellt vis och äter upp snön munsbit för munsbit. Jackan är uppknäppt och solglasögonen på näsan. Det känns i kropp och själ att energin återvänder.
Ett annat säkert vårtecken är att hästarna fäller så det står härliga till. Under den här perioden ser de inte kloka ut, oavsett hur mycket man borstar. Tufsiga, rufsiga och alltsom oftast leriga. En mindre kul grej är att ”det som göms i snö, kommer fram i tö”. För hästägare innebär det olyckligtvis att det man inte kunde mocka när det var snö och fruset nu kommer upp, och det med besked. Sånt man inte tänker på innan man skaffar den där hästen. 😉
Jag var och klippte mig. Ingen stor förändring direkt, bara en rensning av slitna toppar. Förhoppningsvis så följde den där oron, sorgen och stressen, som till stora delar legat bakom det miserabla tillståndet på mitt svall, med de avklippta testarna raka vägen ut med soporna.
Anna gjorde en djuprengörning av håret, vilket tog bort beläggningar och missfärgningar. Jag hade ingen aning om det, men tydligen så kan håret dra åt sig partiklar, inte bara från hårprodukter, men även från vattnet som man tvättar håret i. Vi har ju eget vatten här i byn och det är ganska mycket kalk i det, vilket kan vara orsaken till att mitt hår ganska snabbt blir åt det varmblonda hållet trots att jag använder silverschampo.
Min känsla är att behandlingen gjorde stor skillnad. Kändes nästan som att jag faktiskt hade gjort slingor. Håret blev ”klarare” i färgen och fick tillbaka den naturliga kalla tonen. En win på den, då jag skippade slingorna den gången för att låta håret återhämta sig.
Här har vi dem! Snödropparna, vårens egna förtrupp.
Ett av kontoren på företaget där jag jobbar är utsmyckat med så mycket spännande konst. Blir lycklig varje gång jag är där, för man är sannerligen inte bortskämd med ”riktig” konst på väggarna i en helt vanlig kontorsbyggnad. Särskilt inte på ett företag som absolut inte verkar inom ett kulturellt område. Lyxigt!
Det bästa med våren är ändå att kvällarna börjar bli ljusa igen. Väldigt snart kan vi säga tack och hej till pannlampan.
Har börjat med researchen till den essä som jag ska skriva nu under vårterminen. Kan absolut vara så att jag blir lite av en humleexpert på kuppen.
Tjejerna har haft premiär i vårhagen och det märktes att de uppskattade att komma bort från isgatan som inte hunnit smälta i vardagshagen. Om bara några veckor får de nog gå här dygnet runt.
Avslutar med en liten video på två fluffiga grannar som röjde omkring i träden bakom huset häromdagen. Tittar man noga så ser man att den ena har en liten tuss mossa i munnen. Vet ni vad det betyder? Den bygger bo, vilket i sin tur betyder att det förhoppningsvis blir små, söta ekorrungar som skuttar bland grenarna om ett par månader eller så. 🐿️☺️
Jag har sett Scream 7. And I have…thoughts… Min spontanta reaktion: Scream just stabbed itself to death. Därefter: What.The.Actual.Fuck?!?
Till och börja med. Jag är en skräckfilmstjejja med en särskild vurm för slashers. Mina absoluta favoriter är såklart Halloween, Fredagen den 13e, I know what you did last summer och Scream. Jag var så taggad på den här filmen, eftersom det verkade som att de skulle gå tillbaka till origins i och med att the scream queen herself (Sidney Prescott/ Neve Campbell) skulle komma tillbaka till franchisen. Och om det är något som man ska ha klart för sig så är det att vi skräckfilms nördar älskar nostalgi och att man knyter an till originalstoryn.
Ok, det började bra. Campbell spelade sin roll utmärkt. Mysteriet med ”who done it”-faktorn var hög. Referenserna till den första filmen fanns där. Kopplingen till de senaste filmerna likaså. Men…sedan blev det ett riktigt haveri.
Varför undrar ni? (Utan spoilers) Nummer ett: Scream är en slasher och inte gore. Det är viktigt. Nu har man valt att frångå det och i mitt tycke blev det alldeles för mycket visuellt överdrivet våld. Det hör inte hemma i Scream. Nummer två: Manuset. Tyvärr så saknades det handling, särskilt den senare delen, och slutet lämnade en känsla av ”VA”? Det var oklart och orimligt.
Jag har väldigt svårt att se hur man ska kunna bygga vidare på det här, vilket är synd. De hade en bra grundidé, men dribblade bort sig själva. För min del var filmen en stor besvikelse.
Årets gulligaste vårtecken har anlänt – lammungar! Det är bland det finaste vi har, så varsågoda för bildbomb. Skulle tro att det kommer sänka stressnivån med åtminstone några snäpp. Det gör det iallafall för mig.
Årets första flasklamm: Prins
Än så länge har det bara blivit ett flasklamm, vilket är superskönt. Naturligtvis är det av förklarliga skäl alltid bäst när lammungen sköts om av sin mamma, men utöver det så är det ett pass att ha behöva flaskmata. Precis som för pyttesmå människovalpar så behöver de matas med täta intervaller till och börja med. Men okej, det är väldigt mysigt såklart. Förra året blev det dock tre flaskisar och det var lite av en utmaning att mata alla dem på samma gång. Jag arbetade fram en fantastisk teknik måste jag få skryta lite om. En nappflaska i varje hand och en fastknipad mellan knäna. Kan man kalla sig fullfjädrad flasklamm-specialist nu? 😉
De här är precis nyfödda. Så häftigt att se hur tackan klarar allting helt utan hjälp- och hur snabbt lammen är på fötterna och börjar dia.
