Jag har aldrig haft en biologisk klocka. Ingen tickande önskan om att bli förälder. Snarare tvärtom. Ända sedan jag var liten har jag sagt med eftertryck att jag inte vill ha några barn. Jag har skämtat om att jag nog saknar den del i dna-sekvensen som är ”modersgenen”.

Och så har det varit fram tills…nu.

Något inom mig skiftade när jag blev oplanerat gravid. Först var det en chock, sedan rädsla och panik. Därefter nyfikenhet, pirr och till sist en försiktig, växande glädje. Marcus och jag diskuterade läget och kom fram till att, trots att vi ju båda hela tiden sagt att vi inte vill bli föräldrar, nog vill det trots allt. Vi bestämde oss för att köra på.

Tyvärr slutade den graviditeten med ett missfall, vilket var hjärtskärande och en stor besvikelse.

Jag var förvånad över hur stor sorg jag kände trots att det inte hunnit gå så lång tid. Känslan var också att något fundamentalt hade ändrats hos oss båda och på väg hem från sjukhuset bestämde vi oss för att sluta med skydd och bara se vad som händer. Ingen press eller stress. Händer det så händer det. Och händer det inte, så är inte det hela världen heller.

Men det hände. Stickan visade två streck och magen växer.
Glädjen är total och förväntan stor.

Men har man som jag, levt hela livet i övertygelsen om att man inte kommer bli mamma och aldrig kunnat se sig själv i den rollen, så är det såklart även en omställning som måste få ta sin tid. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att växa in i rollen, men det är klart att det snurrar många tankar i huvudet. Hur ska jag klara av att ta hand om en bebis? Jag kan ju ingenting om småbarn. Tänk om den inte tycker om mig? Tänk om si, tänk om så.

Naturligt är väl också att man reflekterar en hel del om sin egen uppväxt och, i mitt fall, särskilt förhållandet med sin egen mamma. Min mamma var underbar och jag hade en fin barndom, men det fanns också en hel del mörker. Ett mörker som påverkat mig extremt mycket och som jag är livrädd för att jag ska ta med mig in i moderskapet.

Det är nog tur att man har nio månader på sig att mentalt förbereda sig.

Men vilken grej ändå, nästa år kommer vi (om allt går som det ska) få lära känna en helt ny liten person som är 50% Marcus och 50% mig. Och det känns bra, så himla himla bra.