Det är den sista måndagen av den allra första sommarmånaden. Solen steker och den heta luften dallrar när vi letar oss fram mellan de gulliga trähusen i Västerviks gränder. Prunkande rosbuskar och ståtliga stockrosor i alla dess färger pyntar trottoarerna. Jag kan tråkigt nog inte riktigt ta in allt det vackra eller njuta av den salta doften från havet. Nej, i bröstet dunkar hjärtat hårt, hårt och i huvudet cirkulerar alla möjliga mardrömsscenarion runt, runt. Marcus klämmer min hand gång på gång och upprepar, det kommer gå bra.

Till sist hittar vi fram till rätt port och kliver in. Med darrande hand trycker jag in mitt personnummer på den stora skärmen. Anmäld, vänligen sitt ner och vänta. En blick på klockan berättar att vi är alldeles för tidiga. 15 minuter är en evighet i sjukvårdens väntrum. I alla fall för mig. Marcus tycker att vi är för sena. För mig hade det räckt med 1 minut. Eller 30 sekunder.

Vi sätter oss i en av sofforna. Jag längst ut på kanten, Marcus tillbakalutad. Han pratar lättsamt om något på anslagstavlan, visar mig ett roligt klipp på Instagram. Jag vet att han försöker få mig att slappna av, men det enda jag kan göra är att gno handflatorna fram och tillbaka på låren och trycka in naglarna hårt, hårt i huden. Marcus tar mina händer, ger mig en kyss och viskar igen, det kommer gå bra.

En kvinna i vitt kliver in i väntrummet.
Jenny, frågar hon fastän det bara är vi där.
Vi följer efter henne in i ett mörkt rum och hon undrar om vi är förväntansfulla. Marcus svarar med emfas, jaa det är vi verkligen. Jag håller med, men tillägger med skakig röst: Fast det är väldigt nervöst också. Hon nickar och svarar att det är fullt förståeligt.
Jag får hoppa upp på britsen och lägga mig på rygg. Shortsen viks ner och t-shirten upp. En klick kall gel placeras på den kritvita, bara huden. Barnmorskan förklarar sakligt hur det kommer att gå till. Hon startar maskinen och så sätter hon ultraljudet mot magen.

Och där på skärmen studsar en liten varelse runt. Det ser precis ut som en räka som simmar fram. Men det är det ju inte. Det är en yttepytteliten människa. Med hjärtslag och ryggrad och hjärna och armar och ben och allt annat som man förväntas ha när man är 13 veckor gammal.

Jag andas ut och Marcus får en tår i ögat.

Vi trycker varandras händer hårt, hårt.