Jag har aldrig haft en biologisk klocka. Ingen tickande önskan om att bli förälder. Snarare tvärtom. Ända sedan jag var liten har jag sagt med eftertryck att jag inte vill ha några barn. Jag har skämtat om att jag nog saknar den del i dna-sekvensen som är ”modersgenen”.
Och så har det varit fram tills…nu.
Något inom mig skiftade när jag blev oplanerat gravid. Först var det en chock, sedan rädsla och panik. Därefter nyfikenhet, pirr och till sist en försiktig, växande glädje. Marcus och jag diskuterade läget och kom fram till att, trots att vi ju båda hela tiden sagt att vi inte vill bli föräldrar, nog vill det trots allt. Vi bestämde oss för att köra på.
Tyvärr slutade den graviditeten med ett missfall, vilket var hjärtskärande och en stor besvikelse.
Jag var förvånad över hur stor sorg jag kände trots att det inte hunnit gå så lång tid. Känslan var också att något fundamentalt hade ändrats hos oss båda och på väg hem från sjukhuset bestämde vi oss för att sluta med skydd och bara se vad som händer. Ingen press eller stress. Händer det så händer det. Och händer det inte, så är inte det hela världen heller.
Men det hände. Stickan visade två streck och magen växer. Glädjen är total och förväntan stor.
Men har man som jag, levt hela livet i övertygelsen om att man inte kommer bli mamma och aldrig kunnat se sig själv i den rollen, så är det såklart även en omställning som måste få ta sin tid. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att växa in i rollen, men det är klart att det snurrar många tankar i huvudet. Hur ska jag klara av att ta hand om en bebis? Jag kan ju ingenting om småbarn. Tänk om den inte tycker om mig?Tänk om si, tänk om så.
Naturligt är väl också att man reflekterar en hel del om sin egen uppväxt och, i mitt fall, särskilt förhållandet med sin egen mamma. Min mamma var underbar och jag hade en fin barndom, men det fanns också en hel del mörker. Ett mörker som påverkat mig extremt mycket och som jag är livrädd för att jag ska ta med mig in i moderskapet.
Det är nog tur att man har nio månader på sig att mentalt förbereda sig.
Men vilken grej ändå, nästa år kommer vi (om allt går som det ska) få lära känna en helt ny liten person som är 50% Marcus och 50% mig. Och det känns bra, så himla himla bra.
Innan sommaren så lyssnade jag på ett par olika poddar som båda tog upp det här med nutidens (vuxna) vänskaper. I samma veva skrev Sandra Beijer ett inlägg på sin blogg om hur hon verkligen tyckte att man i sommar skulle åka iväg på resa med ett stort kompisgäng. När jag läste det tänkte jag först- ouff det låter jättejobbigt och sedan- det är säkert kul om man har så många vänner, men hur många har det?
Jag har reflekterat mycket kring vänskap de senaste åren och nu under semestern har mina tankar på ämnet marinerats lite extra.
Det är ju ingen direkt nyhet att det är svårare att hitta kompisar i vuxen ålder. När man fortfarande går i grundskolan eller på universitet, hamnar man naturligt i sammanhang där man lär känna nya människor. Så fort man går in i vuxenlivet på riktigt, med jobb, räkningar att betala, kanske familj och andra stora ansvarstaganden, minskar tiden för vänner och hur man umgås ändrar form. För många minskar också själva intresset för att etablera nya vänskaper. Man är liksom nöjd med den vängrupp man har. Så har det nog varit för de flesta generationer under modern tid.
Men, kanske är det ännu svårare nu med tanke på den tid vi lever i? Jag tänker exempelvis på hur mycket av de sociala interaktionerna blivit digitala och hur vi spenderar en stor del av vår dag i vår “algoritmbubbla” med näsan i en skärm.
Framförallt tänker jag dock på hur individualismen i samhället har ökat. Människor är i större utsträckning fokuserade på sig själva och har mindre tolerans för skav och sådant som känns obekvämt. En vänskap ska vara kul och enkel och är den inte det så är man snabb med att lämna och gå vidare, eftersom man ska värna om sitt eget välbefinnande i första hand. När en person mår dåligt under en period och behöver ventilera, så blir den helt plötsligt en “energitjuv” som man ska skydda sig från. Eller om en kompis har flyt i livet och det händer mycket positiva saker, då mår man dåligt för att man själv inte har det lika “lätt” och kapar vänskapsbanden för att skydda sin mentala hälsa.
Men är det så fel då? Ska man inte värna om sitt eget välmående?
Självklart ska man det och det finns naturligtvis situationer där man måste bryta banden med vissa personer för att de suger ner en i sitt mörker eller för att man helt enkelt inte klickar längre. Problemet är när toleransen för skav blir alldeles för låg. När allt man bryr sig om är sig själv. För saken är ju den att livet är en bergochdalbana. Är man en riktig kompis har man förståelse för det och står vid sin väns sida genom dalarna såväl som topparna. Och just det verkar vara alltmer sällsynt.
Min upplevelse av samtiden är nämligen att vänskaperna sällan är djupa och innerliga. Snarare är de flyktiga och ofta grundade i att ena parten har något att vinna på det. Det är väldigt lätt att bara klippa banden, så fort man inte får ut det man önskar.
Samtiden är också präglad av att allt ska gå snabbt.
Det tar tid att lära känna någon på djupet, särskilt de som av naturen är åt det introverta hållet, men det är något som människor generellt inte har tid eller tålamod för. Nej, en person ska vara lätt att placera in en viss box, det ska vara friktionsfritt och enkelt. Nya människor sållas bort alldeles för lättvindigt.
Sammantaget känns det som att alla dessa faktorer gör att det är extra svårt att hitta nya vänner i vuxen ålder.
Kanske är det även en anledning till att så många idag känner sig ensamma, att andelen singelhushåll är det största det någonsin varit och att många unga upplever att det är svårt att hitta kärleken?
När det begav sig, där 2018, så brann den feministiska kampen med en till synes outplånlig eld. Barrikader restes, berättelser delades av kreti så väl som pleti, skalper rök. Bransch efter bransch sattes i lågor och ur askan klev män som helt “plötsligt” blivit medvetna om att sexuella trakasserier och allmänt sexistiskt, grisigt gubbbeteende* inte var okej. Visst trodde vi att MeToo skulle bli en katalysator för verklig förändring, men efterföljande år av pandemi, skenande levnadskostnader, klimathot, kapprustning och krig verkar ha lagt sig som en brandfilt över revolutionen. Vad hände, blev det någon förbättring eller var allt förgäves?
Både ja och nej. Ser man till arbetsplatser, så verkar det trots allt ha skett en utstädning av unkna beteenden och HR-avdelningarna har beväpnats med fräscha, skinande policys. Noll tolerans basuneras det ut i leden. Självklart så är det ju dock alltid någon som fuckar upp det. Nyligen kunde man exempelvis läsa om den 60-åriga lärare, som tyckte det var lämpligt att kommentera storleken på sin elevs bröst. Skillnaden mot nu och pre-MeToo är att den typen av idioti uppmärksammas och får konsekvenser. Framförallt fräser tjejer ifrån på ett helt annat sätt och generellt så verkar kvinnor i allt större utsträckning anmäla övergrepp. Rädslan för att inte bli trodda eller utsatta för slutshaming är betydligt mindre. Det är positivt.
Men, det pratas även om en backlash. Oroväckande nog, så behöver vi inte längre enbart oroa oss för den äldre generationens gubbar, utan nu fylls gubbleden underifrån med nytt blod från kategorin “unga män 18-29 år”. (Ja, du läste rätt). Enligt en undersökning gjord av Göteborgs Universitet, så känner den här gruppen sig hotad av jämställdhet. Förvånande, men ändå inte. Världen har blivit mörkare, tiderna tuffare och de konservativa vindarna tilltar i styrka. Vilka är de som attraheras mest av dessa strömningar? Jo, unga män givetvis. Och vilka hatar de konservativa gubbarna mest? Kvinnor, såklart.
Jag skulle inte kalla det en backlash. Världen har bara återgått till ekvilibrium: en plats där män** är störst, bäst och viktigast, och de är fria att utöva sitt evinnerliga gubbvälde. Ett världsherravälde där de offrar kvinnor, barn, oliksinnade…ja hela vår planet för sin egen vinning. Visserligen förflyttade MeToo punkten för ekvilibrium i en positiv riktning, men rörelsen var en piss i Mississippi och det är fortfarande ett snedvridet system vi lever i. Frågan är vad som krävs för att sätta det feministiska eldklotet i rullning igen?
*Gubbe: negativ benämning på person, oftast av mankön. Ej beroende av ålder. Karakteriseras av ej fördelaktigt beteende, såsom egoism, trångsynthet och megalomani. Kännetecknas även av sin oförmåga att: ha fel, be om ursäkt och be om hjälp. De är övertygade om sin egen förträfflighet och är helt oförmögna att se sitt eget privilegium. Gubbe som läser denna beskrivning kommer inte inse att han själv ingår i kategorin.
Exempel på gubbbeteende: Vid olycka på motorväg, man i sportbil använder ytterfilen trots att den är avstängd för att köra förbi alla andra bilar och sedan klämma sig in i bilkön precis där filerna går ihop och således tränga sig före alla andra som följt anvisningarna och visat hänsyn till varandra. The rules don’t apply- om man är gubbe.
Jag postade mitt första inlägg på Instagram 21 december 2011. Sedan dess har jag lagt upp drygt 5900 bilder och videos. Det känns svindlande att en app har varit en (nästintill) daglig förströelse i 15 år. Att jag har delat foton ur vardagen inte varje dag, men helt klart varje vecka. Så duktigt har jag inte ens uppdaterat min dagbok. Vilken skatt, så många minnen och ett verkligt tidsdokument. Visserligen en extremt polerad version, men ändå en riktig skärva av livet som det var där och då.
Nu börjar det, tråkigt nog, känns som att IG har spelat ut sin roll. Det som gjorde plattformen rolig har gradvis försvunnit. The Shitfication är ett faktum.
I Instagrams begynnelse var appen utformad för att dela snabba ögonblicksbilder med familj, vänner och bekanta. Det var kul och inte särskilt pretentiöst. Utvecklarna gjorde uppdateringar för att förbättra upplevelsen för användarna och kvaliteten på såväl appen som telefonerna gick i rekordfart. Allt blev bara bättre och bättre.
Fler och fler hittade till plattformen och helt plötsligt kunde man följa djurkonton, professionella fotografer, kändisar och företag. Bloggarna lade ner sina sidor och flyttade sin verksamhet Instagram istället. Som en konsekvens följde personer som nichade sig på att skapa vackert och engagerande ”content”. Vips föddes influencern.
Någonstans här började bilderna från vanliga människor förändras. Det som tidigare varit postat i stunden, utan så mycket eftertanke, förvandlades till det väldigt polerade och tillrättalagda. Fokus förflyttades till att skapa content för att bli viralt och lägga grunden till en karriär som influerare. Snart så fylldes flödet mer och mer av professionella konton och allt mindre från vänner och familj.
Längs med vägen introducerades såklart även algoritmerna. Från att flödet visade inläggen i kronologisk ordning, så bestämmer istället algoritmerna vad man ska se. Konton som postar mycket, har många följare och får stort engagemang i form av likes och kommentarer premieras och resten blir andrahands sortering. Utöver det så skruvas både algoritmer och funktioner så att användarna ska lockas att stanna i appen så länge som möjligt. Användarvänligheten skiftar fokus från just användaren till företagen som betalar för annonsering. Och med det så är The Shitification komplett.
Så här såg min grid ut precis i början. Det var grynigt, ramar, foton direkt i stunden och ganska cringe bildtexter (iaf såhär i efterhand). Men, det var kul.
Jag fastnade för Instagram för att det var ett nytt spännande sätt att hålla kontakten med kompisar och för att jag alltid har gillat att fota och skriva. Det var en härlig inspirationskälla, fylld med andra människor som gillade samma saker som en själv. Jag jobbade inom marknadsföring och med sociala medier öppnades helt nya möjligheter.
Under de tidiga åren av IG så kände jag aldrig att den påverkade mig negativt. Visst var det kul att gå in och scrolla i flödet, men det var inget som tog upp några längre stunder eller som kändes en distraktion.
Klipp till 2026 och jag betraktar appen som något som man måste tydligt begränsa för att skydda hjärnan. Kanske är det för att jag är så beroende av min kreativitet, som jag verkligen känner av hur IG påverkar mig. Det är som att flödet fyller huvudet med intryck och rakt av nonsens, saker som jag egentligen inte är intresserad av men som jag tar in ändå, och det blir overload. Koncentrationsförmågan försämras och kreativitets-flowet bryts enklare. Jag längtar tillbaka till tiden då jag kunde försjunka i mina olika projekt i timmar utan att en telefon pockade på uppmärksamheten och åt upp tid som om det vore godis.
På nyheterna pratade de häromdagen om att regeringen vill de införa en åldersgräns på 15 år för sociala medier. Bra, tänker jag. Borde vara högre åldersgräns och gälla även för vuxna. 😉
Kommer jag att stänga ner mitt konto? Svaret är nej, inte riktigt än. Det finns fortfarande inspirerande människor som lägger upp spännande inlägg. Jag tycker fortfarande det är kul att dela med mig av foton och annat. Däremot kommer jag begränsa min användning radikalt. Nu är jag kanske ingen person som doomscrollar så där jättemycket, men det blir ändå ganska många minuter och timmar i veckan när man lägger ihop det.
Min strategi är att sätta en tidsgräns på 10 minuter per dag. Det bör räcka, för helt ärligt- det känns som majoriteten av det som finns i flödet och i händelser ändå är skit. AI-slop, sponsrade inlägg, reklam och annat som jag inte har något intresse av tar över mer och mer för varje dag. Typ som på Facebook. Som jag förövrigt har varit helt utloggad från den senaste månaden och inte saknat överhuvudtaget. Misstänker att IG kommer gå samma öde till mötes inom kort.
Jag bodde i Melbourne, studerade grafisk design och levde big city lajf.
Dagarna spenderade på campus, i city eller i kvarteren kring Smith Street och Gertrude Street. Gärna med en chai latte i handen medan jag rotade runt bland gamla prylar i de alldeles för dyra vintagebutikerna eller fastna i raderna med böcker, glossiga tidningar, filmer och skivor på Borders.
På kvällarna jobbade jag som bartender på Fitzroy Beer Garden. Där inne växte ett gigantiskt fikonträd genom glastaket och den mest populära beställningen var Espresso Martinis. Efter avslutat pass gick jag en trappa upp till den lilla lägenheten som låg ovanpå baren och somnade till ljudet av cikador och festfolk.
När det var ledigt från skolan susade jag gärna nedför Great Ocean Road med rutorna neddragna, havsvinden i håret och Aviciis Wake me up på högsta volym. Det första stoppet var alltid i Lorne där det låg ett kinesiskt tehus som serverade de godaste sconesen med en gudomlig paprikachutney och brieost. Ute bland vågorna guppade alltid surfare eller sälar. Hade man tur kunde man få syn på valar.
En favoritdestination var nationalparken Otway ranges, där det var sport att peka ut koalor som satt högt upp i eukalyptusträden. Den allra första gången jag fick syn på en vild koala bland trädtopparna slank det ut: “It’s alive”. Inte riktigt vad jag menade, men jag blev så glad och exalterad att det bara blev så.
Jag älskade storstadspulsen och känslan av total frihet och att allt var möjligt. Samtidigt längtade jag efter naturen, djuren och havet. Jag drömde om ett storslaget, vibrerande liv där jag fick suga i mig av båda delarna. Vissa saker har inte ändrats trots åren som gått.
Elsa skrev så fint om betydelsen som träning har haft i hennes liv. Hon beskrev det som att träningen inte bara gjort henne kroppsligt starkare, utan att den fysiska aktiviteten även (och kanske framförallt) förbättrat hennes psykiska mående. “Jag flyttade ut ur mitt huvud och ner i kroppen”, skriver hon.
Jag som jobbat länge i träningsvärlden, som PT, coach och fystränare, förstår verkligen vad hon menar för jag har själv sett det här hända i många människor. Det brukar börja med att de kommer in på gymmet för att de insett att de måste ta hand om sin kropp. För vissa är det att de vill bli starkare, några vill bygga upp kroppen efter graviditet, för andra är det för att de vill hålla sig friska och kunna leka med sina barnbarn och för några handlar det om att de vill göra en livsstilsförändring och gå ner i vikt av hälsoskäl. Oavsett anledningen så börjar relationen till träningen med det kroppsliga. Det häftiga är att det oftast inte tar så lång tid innan de börjar känna av effekten av träningen i helt andra aspekter av livet. De ger uttryck för saker som att de får mer självförtroende på jobbet, bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet i stort. Och helt ärligt, det syns på dem. Hela energin ändras. Den här effekten är så rolig att se. Mycket mer givande än att de tar ett nytt personbästa i marklyft, orkar springa sina först 5 km eller går ner en storlek i jeans (även om det också är grymt kul såklart).
I Elsas inlägg tar hon upp att hennes träningsinlägg är bland de mest lästa och hon driver tesen att det beror på att hon skriver om sin träning som just en större hälsoförändring och inte konkreta träningstips. Hon frågar läsarna vad de tror det beror på.
Kommentarsfältet vittnar tyvärr om att för många så är träning uteslutande förknippat med viktminskning och att populariteten bakom Elsas träningsinlägg beror på att läsarna framförallt är intresserade av att veta hur hon gått ner i vikt.
Det gjorde mig väldigt nedslagen, jag hade hoppats att vi kommit längre än så, men jag är inte förvånad. Både som en tränande person privat och som verksam i branschen märker jag av den här inställningen. Det är SÅ många, framförallt kvinnor, som tänker att träning bara går ut på att hålla sig “smal”. Vi hade en kort period där det var okej för tjejer att bygga muskler och ha former. Nu är vi tyvärr tillbaka till size zero och heroin-chic idealet, som man hade hoppats kunna få vara begravt i 90- och 00-talet.
För min egen del så har jag väldigt svårt att förstå att människor tänker att man tränar för att vara smal. Det har nämligen aldrig någonsin varit min motivation. Kanske har det att göra med att idrott och träning har varit en livsstil för mig sedan jag var liten. Och att jag är uppvuxen i en familj där alla (nästan) idrottar och med inställningen att för att prestera i sin sport så måste man träna och fylla kroppen med bränsle (dvs äta). Kanske för att jag genuint älskar känslan av att svettas, ta i, bli starkare och att få träningsvärk. Jag vet inte.
Hur som helst, så önskar jag att vi kunde ta oss förbi den här skiten om att alla ska vara så smala som möjligt och istället fokusera på att bygga starka, uthålliga och hälsosamma kroppar och knoppar som håller för livet och det man vill fylla det med.
Vaknar av att Robin flaxar med öronen. Hans kalla nos buffar mig på kinden. Slick slick med den varma tungan, följt av ytterligare en buff med nosen. Mer bestämd den här gången. Han vill krypa under täcket. Nej nej Bob, vi ska ju gå upp nu, säger jag. Buff igen. Och igen. Tills att jag kapitulerar och håller upp täcket så att han kan kila sig in längs med min kropp. Jag suckar, trycker mig närmare och kramar om honom. Okej då bara en liten stund till, viskar jag.
En stund senare rullar jag ur sängen och lämnar Robin i sin täckeskokong. Hasar förbi fotändan och ger Hedda en puss på huvudet. Stryker hennes sammetslena öron. I köket har Marcus lämnat två kokta ägg i en kastrull åt mig. Morgonen är så ljus att jag inte behöver tända någon lampa. För bara ett par veckor sedan var det beckmörkt vid samma klockslag.
Dukar upp frukosten på köksbordet. En skål grekisk yoghurt toppad med chia- och vallmofrön, nyponpulver och granola, en kiwi, ett glas citronvatten, två ägg och en liten samling vitamin- och mineraltillskott. Luna dyker upp vid mina ben, kräver klapp och godis. Inte i den ordningen.
Jag slår mig ner vid köksbordet. En mental kamp inleds där kombattanterna är ett magasin och telefonen. Priset? Att vara mitt frukostsällskap. Vinnande ur bataljen går den förtrollande tingesten i metall och glas. Bara en snabb kik, intalar jag mig.
Öppnar upp Instagram. En orkan som svept genom helvetets alla kretsar slår mig rakt i ansiktet. Brinnande oljedepåer i Teheran. ICE. Svältande hundar i Ukraina. Rapport om att AI planeras användas i mördarrobotar. Börsras! Gravarna för skolflickor som dödats av bomber i Iran. Trump. Trump. Lewitt. Trump. Tonårsutvisningar. Gen Z män anser att kvinnan ska lyda mannen. KÖP detta och detta och detta. Och du BEHÖVER även detta NU. Nya dödsoffer i ryska attacker. Domedagsklockan flyttar fram till 85 sekunder innan midnatt. Stänger ner appen.
Skulle ha valt magasinet. Eller? Jag vill hålla mig uppdaterad. Jag är intresserad. Jag vill göra skillnad. Men. Nu är hjärna, hjärta och själ överväldigad och det är svårt att andas.
Vad kan egentligen en enskild människa göra? Tankarna snurrar och snurrar. Det känns som att skallen kommer krackelera.
Kura Skymning 