När det begav sig, där 2018, så brann den feministiska kampen med en till synes outplånlig eld. Barrikader restes, berättelser delades av kreti så väl som pleti, skalper rök.  Bransch efter bransch sattes i lågor och ur askan klev män som helt “plötsligt” blivit medvetna om att sexuella trakasserier och allmänt sexistiskt, grisigt gubbbeteende* inte var okej. Visst trodde vi att MeToo skulle bli en katalysator för verklig förändring, men efterföljande år av pandemi, skenande levnadskostnader, klimathot, kapprustning och krig verkar ha lagt sig som en brandfilt över revolutionen. Vad hände, blev det någon förbättring eller var allt förgäves? 

Både ja och nej. Ser man till arbetsplatser, så verkar det trots allt ha skett en utstädning av unkna beteenden och HR-avdelningarna har beväpnats med fräscha, skinande policys. Noll tolerans basuneras det ut i leden. Självklart så är det ju dock alltid någon som fuckar upp det. Nyligen kunde man exempelvis läsa om den 60-åriga lärare, som tyckte det var lämpligt att kommentera storleken på sin elevs bröst. Skillnaden mot nu och pre-MeToo är att den typen av idioti uppmärksammas och får konsekvenser. Framförallt fräser tjejer ifrån på ett helt annat sätt och generellt så verkar kvinnor i allt större utsträckning anmäla övergrepp. Rädslan för att inte bli trodda eller utsatta för slutshaming är betydligt mindre. Det är positivt. 

Men, det pratas även om en backlash. Oroväckande nog, så behöver vi inte längre enbart oroa oss för den äldre generationens gubbar, utan nu fylls gubbleden underifrån med nytt blod från kategorin “unga män 18-29 år”. (Ja, du läste rätt). Enligt en undersökning gjord av Göteborgs Universitet, så känner den här gruppen sig hotad av jämställdhet. Förvånande, men ändå inte. Världen har blivit mörkare, tiderna tuffare och de konservativa vindarna tilltar i styrka. Vilka är de som attraheras mest av dessa strömningar? Jo, unga män givetvis. Och vilka hatar de konservativa gubbarna mest? Kvinnor, såklart.

Jag skulle inte kalla det en backlash. Världen har bara återgått till ekvilibrium: en plats där män** är störst, bäst och viktigast, och de är fria att utöva sitt evinnerliga gubbvälde. Ett världsherravälde där de offrar kvinnor, barn, oliksinnade…ja hela vår planet för sin egen vinning. Visserligen förflyttade MeToo punkten för ekvilibrium i en positiv riktning, men rörelsen var en piss i Mississippi och det är fortfarande ett snedvridet system vi lever i. Frågan är vad som krävs för att sätta det feministiska eldklotet i rullning igen? 

*Gubbe: negativ benämning på person, oftast av mankön. Ej beroende av ålder. Karakteriseras av ej fördelaktigt beteende, såsom egoism, trångsynthet och megalomani. Kännetecknas även av sin oförmåga att: ha fel, be om ursäkt och be om hjälp. De är övertygade om sin egen förträfflighet och är helt oförmögna att se sitt eget privilegium. Gubbe som läser denna beskrivning kommer inte inse att han själv ingår i kategorin. 

Exempel på gubbbeteende: Vid olycka på motorväg, man i sportbil använder ytterfilen trots att den är avstängd för att köra förbi alla andra bilar och sedan klämma sig in i bilkön precis där filerna går ihop och således tränga sig före alla andra som följt anvisningarna och visat hänsyn till varandra. The rules don’t apply-  om man är gubbe. 

**Disclaimer: Inte alla män…