
Oktoberläsningen blev skral, men jag läste ut ”Systrarna på Sophiahemmet” av Ruth Kvarnström-Jones. Det är den tredje, fristående, delen i den historiska romanserien ”Stockholmspärlor”. Här får vi följa de fyra kvinnorna Lotten, Gerda, Vera och Ragnhild på deras resa mot att bli Sveriges första sjuksystrar utbildade i Drottning Sophias nystartade sjuksköterskeskola. Skolan är inspirerad av Florence Nightingales arbete och för tiden revolutionerande vårdmetoder med stort fokus på hygien och sanitet. Sammanflätat med kvinnornas berättelser är även starten av Sophiahemmet, som byggdes på uppdrag av drottning Sophia och kung Oscar II under slutet av 1880-talet.
Jag har läst de två tidigare delarna av Stockholms pärlor och gillade särskilt den första, ”De fenomenala fruntimren på Grand Hotel”. Det som gjorde den så intressant var att man fick lära sig om Grand Hotel och livet i Stockholm på det tidiga 1900-talet genom karaktärernas berättelser. Den verkliga historien och de fiktiva delarna flätades samman på ett naturligt sätt. Karaktärerna drev berättelsen framåt och läsaren fick se de historiska händelserna ur deras ögon.
Tyvärr upplevde jag att detta saknades i Systrarna på Sophiahemmet. Visst var boken i mångt och mycket uppbyggd på samma sätt med ett antal karaktärer som det var meningen att man skulle känna något för. Problemet var bara att de kändes platta och som att deras syfte mestadels handlade om att leverera fakta efter fakta.
För min del kändes stora delar av boken helt enkelt som infodumps. Och om det är något jag irriterar mig på är det när en författare alltför uppenbart vill informera läsaren om alldeles för mycket saker, vilket ofta sker genom dialoger som känns allt annat än naturliga. Som att en karaktär berättar om en ny medicinsk rutin för en annan karaktär, fastän den karaktären logiskt nog redan borde känna till den. Nej tack, jag föredrar mer show än tell. I det här fallet ska det ju faktiskt vara en skönlitterär historisk roman och inte facklitteratur.
I ärlighetens namn störde jag mig så mycket på infodumpingen att jag flera gånger övervägde att inte fortsätta läsa. Men, jag krigade på eftersom det trots allt är ett intressant kapitel i kvinnohistorien. Synd bara att leveransen blev en besvikelse den här gången.
Kan det vara så att framgångsrika böckers uppföljare stressas fram, eftersom allting ska gå så snabbt nuförtiden? Och det blir på bekostnad av kvalitet?
Jag tror det.

2 svar till “Systrarna på Sophiahemmet”
Vad tråkigt att du blev så besviken på boken. Platta karaktärer och för mycket information förstör verkligen känslan. Jag kan relatera.
GillaGilla
Jag måste ärligt säga att jag kände samma för Grand Hotel-boken? Så antagligen lär denna inte fungera så bra för mig helt enkelt. Man gillar temat dock, alltså generellt i hennes böcker! Måste vara kul att skriva om de här skeendena.
GillaGilla