Elsa skrev så fint om betydelsen som träning har haft i hennes liv. Hon beskrev det som att träningen inte bara gjort henne kroppsligt starkare, utan att den fysiska aktiviteten även (och kanske framförallt) förbättrat hennes psykiska mående. “Jag flyttade ut ur mitt huvud och ner i kroppen”, skriver hon. 

Jag som jobbat länge i träningsvärlden, som PT, coach och fystränare, förstår verkligen vad hon menar för jag har själv sett det här hända i många människor. Det brukar börja med att de kommer in på gymmet för att de insett att de måste ta hand om sin kropp. För vissa är det att de vill bli starkare, några vill bygga upp kroppen efter graviditet, för andra är det för att de vill hålla sig friska och kunna leka med sina barnbarn och för några handlar det om att de vill göra en livsstilsförändring och gå ner i vikt av hälsoskäl. Oavsett anledningen så börjar relationen till träningen med det kroppsliga. Det häftiga är att det oftast inte tar så lång tid innan de börjar känna av effekten av träningen i helt andra aspekter av livet. De ger uttryck för saker som att de får mer självförtroende på jobbet, bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet i stort. Och helt ärligt, det syns på dem. Hela energin ändras. Den här effekten är så rolig att se. Mycket mer givande än att de tar ett nytt personbästa i marklyft, orkar springa sina först 5 km eller går ner en storlek i jeans (även om det också är grymt kul såklart). 

I Elsas inlägg tar hon upp att hennes träningsinlägg är bland de mest lästa och hon driver tesen att det beror på att hon skriver om sin träning som just en större hälsoförändring och inte konkreta träningstips. Hon frågar läsarna vad de tror det beror på. 

Kommentarsfältet vittnar tyvärr om att för många så är träning uteslutande förknippat med viktminskning och att populariteten bakom Elsas träningsinlägg beror på att läsarna framförallt är intresserade av att veta hur hon gått ner i vikt. 

Det gjorde mig väldigt nedslagen, jag hade hoppats att vi kommit längre än så, men jag är inte förvånad. Både som en tränande person privat och som verksam i branschen märker jag av den här inställningen. Det är SÅ många, framförallt kvinnor, som tänker att träning bara går ut på att hålla sig “smal”. Vi hade en kort period där det var okej för tjejer att bygga muskler och ha former. Nu är vi tyvärr tillbaka till size zero och heroin-chic idealet, som man hade hoppats kunna få vara begravt i 90- och 00-talet. 

För min egen del så har jag väldigt svårt att förstå att människor tänker att man tränar för att vara smal. Det har nämligen aldrig någonsin varit min motivation. Kanske har det att göra med att idrott och träning har varit en livsstil för mig sedan jag var liten. Och att jag är uppvuxen i en familj där alla (nästan) idrottar och med inställningen att för att prestera i sin sport så måste man träna och fylla kroppen med bränsle (dvs äta). Kanske för att jag genuint älskar känslan av att svettas, ta i, bli starkare och att få träningsvärk. Jag vet inte. 

Hur som helst, så önskar jag att vi kunde ta oss förbi den här skiten om att alla ska vara så smala som möjligt och istället fokusera på att bygga starka, uthålliga och hälsosamma kroppar och knoppar som håller för livet och det man vill fylla det med.