Ett par boktips från senaste tidens läsning.

Syndaflodens år – Margaret Atwood

Syndaflodens år är en dystopisk roman, som skildrar en kaotisk postapokalyptisk värld efter en global pandemi orsakade av genmanipulering som gått fel. Man får följa huvudkaraktärerna Ren och Toby, som försöker att navigera i den nya världen. Boken kan läsas fristående, men är nummer två i trilogin ”MaddAddam”.

Atwood har verkligen skapat en spännande väv av många olika saker som tillsammans orsakat den dystopiska världen: genmodifikation, klimatförändringar, utrotning av djur, kapitalism, pandemi, överkonsumtion, korporatokrati, segregation och sexism.

Särskilt intressant är det hur hon har använt existerande teknologi och vetenskap, men skruva på den rejält för att utforska hur samhället skulle kunna utvecklas om det är kapitalistiska aktörer som kontrollerar tekniken. Ett problem som jag ser i vår tids AI-utveckling.

Jag gillade den här romanen väldigt mycket. Atwood har lyckats skapa både en intressant värld, där man finner många paralleller till vår samtid, och djupa karaktärer som väcker engagemang. Jag kommer helt klart att läsa de andra delarna i serien. Del 1, Oryx & Crake, ligger redan och väntar på köksbordet.

Aniara: en revy om människan i tid och rum – Harry Martinson

Aniara är ett sci-fi epos, uppbyggt av 103 dikter. Berättelsen handlar om rymdskeppet ”Aniara” som fyllt med 8000 människor är på väg mot Mars/Venus, eftersom Jorden (kallad Doris) är förstört av kärnvapenkrig och miljöförstöring. Under färden får farkosten väja för en asteroid och hamnar ur kurs utan möjligheter att styra tillbaka till sin planerade rutt. Aniara och dess mänskliga last fortsätter rakt ut i det okända. Resten av berättelsen kretsar framför allt kring de existentiella frågor som uppstår när besättningen och passagerarna inser att de är fast i rymden utan någon chans till räddning. 

Tänk att människan med all sin intelligens och förutsättningar ändå gör sitt yttersta för att förstöra inte bara sig själv utan allt liv.

Aniara är en dyster, men vacker, läsupplevelse. Martinson har själv beskrivit den som en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer.  

Eposet skrevs under 50-talet i efterdyningarna av andra världskriget och under det tidiga kalla kriget. Det ser man tydliga spår av i dikterna som är starkt kärnvapenkritiska, men som även vittnar om en förlorad tro på mänskligheten direkt kopplat till de fruktansvärda saker som skedde under kriget. 

Martinson förenar vetenskap, astronomi, med existentiella frågor och samhällskritik, vilket jag tycker är ett spännande koncept. Med tanke på att världen just nu återigen befinner sig i gränslandet mellan krig och fred samt att vi står i en begynnande klimatkris, så känns Aniara och Harrisons tankegångar otroligt aktuella.

Aniara är verkligen läsvärd och ett verk som man vill återvända till om och om igen.