Två av de första böckerna jag läste i år var Ædnan av Linnea Axelsson och Weird Fucks av Lyne Tillman. Den första ett epos och den andra en kortroman.

Ædnan

“Eposet ÆDNAN berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”

Jag läste Ædnan som en del av distanskursen jag pluggar och jag är verkligen glad över att den fanns med på litteraturlistan. Boken kom ut 2018 och tilldelades Augustpriset samma år. För den som inte har koll på vad ett epos är så är det förenklat en (väldigt) lång berättande dikt skriven på vers. Om man ska vara petnoga, så följer inte Ædnan alla de klassiska reglerna för epos, men vad gör väl det? 

Jag älskade den! Axelsson använder ett vackert, sparsmakat språk som trots sin minimalism berättar otroligt mycket. Verket väckte väldigt starka känslor inom mig. Ilska och sorg över hur vi förstör vår natur och behandlar våra medmänniskor. Frustration över att vi fortfarande får lära oss mer om nordamerikas urfolk än om våra egna. 

Ædnan borde helt klart ha ingått i “Sveriges kulturkanon” (jaja jag vet att de bara tog med äldre verk). Rekommenderas varmt! 

Weird Fucks

“Hon rör sig i dunkelt upplysta barer, sjaviga lägenheter och gränder dit stadens neonljus sällan når fram. Männen hon möter är bedragare, genier och hopplösa losers, eller allt på samma gång. Kvinnorna kastar sig in i sexuella relationer, den ena mer absurt dödsdömd än den andra. Ändå fortsätter de alla att försöka.”

Weird Fucks är uppbyggd av tretton kapitel, som är som egna avgränsade miniberättelser. Påminner kanske lite om första säsongen av Sex & the city. Det är skitigt, skavigt och inte ett dugg glamoröst. Man får följa berättarrösten, som är någon form av version av författaren själv, på hennes sexuella eskapader genom 70-talets New York och  Europa. Det är dock inga explicita beskrivningar, utan fokus är på karaktärerna och det som sker runt omkring. 

Boken beskrivs som en kultklassiker, men den var inte riktigt min kopp te. Tillman har en språklig stil som är väldigt rakt fram och nästintill redovisande. Det kan absolut funka, men för min del så gjorde det att karaktärerna kändes platta. I ett kapitel beskriver hon hur hon ger sig ut i regnet i bara nattlinnet, eftersom hon har hjärtesorg. Problemet är bara att man inte riktigt förstår varför, eftersom hon knappt verkade kär i den där snubben. Men det kanske också är meningen. I en annan del beskriver hon utan krusiduller att hon blev våldtagen i en bil i Italien. Sen är det liksom inte mer med det. Som att det bara är en bagatell. Det lämnade en känsla av wtf?!

Jag vet inte, visst finns det en del snygga formuleringar och en touch av mörk humor som jag uppskattar, men i stort kändes boken alldeles för mycket som en redovisning utan speciellt djup. Jag hade förväntat mig mer “weirdness” på alla plan faktiskt.