Innan sommaren så lyssnade jag på ett par olika poddar som båda tog upp det här med nutidens (vuxna) vänskaper. I samma veva skrev Sandra Beijer ett inlägg på sin blogg om hur hon verkligen tyckte att man i sommar skulle åka iväg på resa med ett stort kompisgäng. När jag läste det tänkte jag först- ouff det låter jättejobbigt och sedan- det är säkert kul om man har så många vänner, men hur många har det?

Jag har reflekterat mycket kring vänskap de senaste åren och nu under semestern har mina tankar på ämnet marinerats lite extra. 

Det är ju ingen direkt nyhet att det är svårare att hitta kompisar i vuxen ålder. När man fortfarande går i grundskolan eller på universitet, hamnar man naturligt i sammanhang där man lär känna nya människor. Så fort man går in i vuxenlivet på riktigt, med jobb, räkningar att betala, kanske familj och andra stora ansvarstaganden, minskar tiden för vänner och hur man umgås ändrar form. För många minskar också själva intresset för att etablera nya vänskaper. Man är liksom nöjd med den vängrupp man har. Så har det nog varit för de flesta generationer under modern tid. 

Men, kanske är det ännu svårare nu med tanke på den tid vi lever i? Jag tänker exempelvis på hur mycket av de sociala interaktionerna blivit digitala och hur vi spenderar en stor del av vår dag i vår “algoritmbubbla” med näsan i en skärm. 

Framförallt tänker jag dock på hur individualismen i samhället har ökat.
Människor är i större utsträckning fokuserade på sig själva och har mindre tolerans för skav och sådant som känns obekvämt. En vänskap ska vara kul och enkel och är den inte det så är man snabb med att lämna och gå vidare, eftersom man ska värna om sitt eget välbefinnande i första hand. När en person mår dåligt under en period och behöver ventilera, så blir den helt plötsligt en “energitjuv” som man ska skydda sig från. Eller om en kompis har flyt i livet och det händer mycket positiva saker, då mår man dåligt för att man själv inte har det lika “lätt” och kapar vänskapsbanden för att skydda sin mentala hälsa. 

Men är det så fel då? Ska man inte värna om sitt eget välmående?

Självklart ska man det och det finns naturligtvis situationer där man måste bryta banden med vissa personer för att de suger ner en i sitt mörker eller för att man helt enkelt inte klickar längre. Problemet är när toleransen för skav blir alldeles för låg. När allt man bryr sig om är sig själv. För saken är ju den att livet är en bergochdalbana. Är man en riktig kompis har man förståelse för det och står vid sin väns sida genom dalarna såväl som topparna. Och just det verkar vara alltmer sällsynt. 

Min upplevelse av samtiden är nämligen att vänskaperna sällan är djupa och innerliga. Snarare är de flyktiga och ofta grundade i att ena parten har något att vinna på det. Det är väldigt lätt att bara klippa banden, så fort man inte får ut det man önskar. 

Samtiden är också präglad av att allt ska gå snabbt. 

Det tar tid att lära känna någon på djupet, särskilt de som av naturen är åt det introverta hållet, men det är något som människor generellt inte har tid eller tålamod för. Nej, en person ska vara lätt att placera in en viss box, det ska vara friktionsfritt och enkelt.  Nya människor sållas bort alldeles för lättvindigt.

Sammantaget känns det som att alla dessa faktorer gör att det är extra svårt att hitta nya vänner i vuxen ålder. 

Kanske är det även en anledning till att så många idag känner sig ensamma, att andelen singelhushåll är det största det någonsin varit och att många unga upplever att det är svårt att hitta kärleken?

Hur upplever du vänskaper i vuxen ålder?