Jag har läst Nine goblins av T. Kingfisher. I den här fantasyromanen får man följa en grupp goblins, som på ett mystiskt vis slungas från slagfältet av en trollkarl och hamnar långt bakom fiendens linje, på en okänd plats som kontrolleras av människor och alver. Under sin färd tillbaka till säkerheten flätas deras öden samman med en excentrisk djurälskande alv och tillsammans ställs de inför ett mysterium. Varför är skogen plötsligt så tyst och varför står människornas gårdar öde?

Så här står det på baksidan:

“No one knows exactly how the Goblin War began, but folks will tell you that goblins are stinking, slinking, filthy, sheep-stealing, henhouse-raiding, obnoxious, rude, and violent. Goblins would actually agree with all this, and might throw in ”cowardly” and ”lazy” too for good measure. But goblins don’t go around killing people for fun, no matter what the propaganda posters say.

And when a confrontation with an evil wizard lands a troop of nine goblins deep behind enemy lines, goblin sergeant Nessilka must figure out how to keep her hapless band together and get them home in one piece, despite a path filled with elves, trolls, monsters, and that most terrifying of creatures – a human being.”

Det här är det första jag läser av T. Kingfisher, men det kommer definitivt inte bli det sista. Jag älskade den här lilla boken, bara cirka 150 sidor lång men proppfull med charm och humor.

Kingfisher lyckas med små medel skapa otroliga karaktärer som man bara vill ha mer av. Själva handlingen är okej, det som gör boken så bra är just karaktärerna. Det och Kingfishers finurliga och satiriska berättarröst. 

Mitt betyg 4,5 av 5 ⭐️

Ett par boktips från senaste tidens läsning.

Syndaflodens år – Margaret Atwood

Syndaflodens år är en dystopisk roman, som skildrar en kaotisk postapokalyptisk värld efter en global pandemi orsakade av genmanipulering som gått fel. Man får följa huvudkaraktärerna Ren och Toby, som försöker att navigera i den nya världen. Boken kan läsas fristående, men är nummer två i trilogin ”MaddAddam”.

Atwood har verkligen skapat en spännande väv av många olika saker som tillsammans orsakat den dystopiska världen: genmodifikation, klimatförändringar, utrotning av djur, kapitalism, pandemi, överkonsumtion, korporatokrati, segregation och sexism.

Särskilt intressant är det hur hon har använt existerande teknologi och vetenskap, men skruva på den rejält för att utforska hur samhället skulle kunna utvecklas om det är kapitalistiska aktörer som kontrollerar tekniken. Ett problem som jag ser i vår tids AI-utveckling.

Jag gillade den här romanen väldigt mycket. Atwood har lyckats skapa både en intressant värld, där man finner många paralleller till vår samtid, och djupa karaktärer som väcker engagemang. Jag kommer helt klart att läsa de andra delarna i serien. Del 1, Oryx & Crake, ligger redan och väntar på köksbordet.

Aniara: en revy om människan i tid och rum – Harry Martinson

Aniara är ett sci-fi epos, uppbyggt av 103 dikter. Berättelsen handlar om rymdskeppet ”Aniara” som fyllt med 8000 människor är på väg mot Mars/Venus, eftersom Jorden (kallad Doris) är förstört av kärnvapenkrig och miljöförstöring. Under färden får farkosten väja för en asteroid och hamnar ur kurs utan möjligheter att styra tillbaka till sin planerade rutt. Aniara och dess mänskliga last fortsätter rakt ut i det okända. Resten av berättelsen kretsar framför allt kring de existentiella frågor som uppstår när besättningen och passagerarna inser att de är fast i rymden utan någon chans till räddning. 

Tänk att människan med all sin intelligens och förutsättningar ändå gör sitt yttersta för att förstöra inte bara sig själv utan allt liv.

Aniara är en dyster, men vacker, läsupplevelse. Martinson har själv beskrivit den som en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer.  

Eposet skrevs under 50-talet i efterdyningarna av andra världskriget och under det tidiga kalla kriget. Det ser man tydliga spår av i dikterna som är starkt kärnvapenkritiska, men som även vittnar om en förlorad tro på mänskligheten direkt kopplat till de fruktansvärda saker som skedde under kriget. 

Martinson förenar vetenskap, astronomi, med existentiella frågor och samhällskritik, vilket jag tycker är ett spännande koncept. Med tanke på att världen just nu återigen befinner sig i gränslandet mellan krig och fred samt att vi står i en begynnande klimatkris, så känns Aniara och Harrisons tankegångar otroligt aktuella.

Aniara är verkligen läsvärd och ett verk som man vill återvända till om och om igen.

Två av de första böckerna jag läste i år var Ædnan av Linnea Axelsson och Weird Fucks av Lyne Tillman. Den första ett epos och den andra en kortroman.

Ædnan

“Eposet ÆDNAN berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”

Jag läste Ædnan som en del av distanskursen jag pluggar och jag är verkligen glad över att den fanns med på litteraturlistan. Boken kom ut 2018 och tilldelades Augustpriset samma år. För den som inte har koll på vad ett epos är så är det förenklat en (väldigt) lång berättande dikt skriven på vers. Om man ska vara petnoga, så följer inte Ædnan alla de klassiska reglerna för epos, men vad gör väl det? 

Jag älskade den! Axelsson använder ett vackert, sparsmakat språk som trots sin minimalism berättar otroligt mycket. Verket väckte väldigt starka känslor inom mig. Ilska och sorg över hur vi förstör vår natur och behandlar våra medmänniskor. Frustration över att vi fortfarande får lära oss mer om nordamerikas urfolk än om våra egna. 

Ædnan borde helt klart ha ingått i “Sveriges kulturkanon” (jaja jag vet att de bara tog med äldre verk). Rekommenderas varmt! 

Weird Fucks

“Hon rör sig i dunkelt upplysta barer, sjaviga lägenheter och gränder dit stadens neonljus sällan når fram. Männen hon möter är bedragare, genier och hopplösa losers, eller allt på samma gång. Kvinnorna kastar sig in i sexuella relationer, den ena mer absurt dödsdömd än den andra. Ändå fortsätter de alla att försöka.”

Weird Fucks är uppbyggd av tretton kapitel, som är som egna avgränsade miniberättelser. Påminner kanske lite om första säsongen av Sex & the city. Det är skitigt, skavigt och inte ett dugg glamoröst. Man får följa berättarrösten, som är någon form av version av författaren själv, på hennes sexuella eskapader genom 70-talets New York och  Europa. Det är dock inga explicita beskrivningar, utan fokus är på karaktärerna och det som sker runt omkring. 

Boken beskrivs som en kultklassiker, men den var inte riktigt min kopp te. Tillman har en språklig stil som är väldigt rakt fram och nästintill redovisande. Det kan absolut funka, men för min del så gjorde det att karaktärerna kändes platta. I ett kapitel beskriver hon hur hon ger sig ut i regnet i bara nattlinnet, eftersom hon har hjärtesorg. Problemet är bara att man inte riktigt förstår varför, eftersom hon knappt verkade kär i den där snubben. Men det kanske också är meningen. I en annan del beskriver hon utan krusiduller att hon blev våldtagen i en bil i Italien. Sen är det liksom inte mer med det. Som att det bara är en bagatell. Det lämnade en känsla av wtf?!

Jag vet inte, visst finns det en del snygga formuleringar och en touch av mörk humor som jag uppskattar, men i stort kändes boken alldeles för mycket som en redovisning utan speciellt djup. Jag hade förväntat mig mer “weirdness” på alla plan faktiskt.